Annorlunda morgon!

Imorse var det inte som vanligt då jag vaknade. Jag mådde inte illa!!!!!!!!!!!
Maten har dessutom fått tillbaka sin vanliga smak....den som försvann i och med att jag blev gravid och illamåendet slog till med sin kraft. Några små illamående stunder har sedan kommit under dagen, men med en mycket liten intensitet så det räknas knappt efter alla dessa dagar av illamående. Gör ett litet tankeexperiment...Tänk dig hur det skulle kännas att må illa tills imorgon. Jag antar att ingen kommer finna vidare lust att gå vidare med experimentet fler dagar....Jag vill faktiskt inte räkna hur många illamående dagar som passerat. Det känns som alldeles för många på alla sätt. Har hittills inte träffat nån, mig veterligen, som tycker det är positivt att må illa. Jag vet inte varför illamåendet förlorat sin kraft just idag, men det är mig en stor lättnad och jag hoppas innerligt att det inte kommer tillbaka.

Ångestens klor.

På forumet läser jag inlägg från ännu en kvinna som drabbats av ångest på ett liknande sätt som det tagit uttryck för mig. Jag tänker att VI inte behöver detta. Varför göra en svår graviditet/situation så mkt svårare? Kan inte förstå mig på den som regisserar våra liv att ta sig denna väg. Jag inser att vi är mkt sårbara efter lång period av hyperemesis och vad det fört med sig till våra liv och vardagsöden. Jag tänker på dig.

Olika slags vårtecken.

Några inköp har gjorts. En riddarhjälm till sonen. Trappblommor till mig. I vårens tecken åkte maken på premiärtur m favoritbilen som vilat upp sig en hel vinter i garanget. Utanför garaget letar sig vintergäcken upp. Jag tänker att dom måste ha det lite som mig just nu. Ständigt frusna inuti. Men där slutar väl likheten! Dom är ju blommor och gjorda för att klara vårstrapatser. Jag är en människa som vanligtvis smälter inuti av att se dom växa. Nu blir det bara en notering i min kalla verklighet.

Jag möter människor som undrar hur det går för oss och jag säger att jag är lite starkare. Dom säger till mig att dina 9 mån måste verkligen kännas långa. Jag inser att dom inte vet att vi fått missfall. Jag berättar. För mig är det nästan första gången jag berättar det för någon öga mot öga. Någon som inte på ett eller annat vis känner till vad som hänt oss. Det känns tomt och svart inuti och svårt att välja rätt ord. Det låter så banalt och platt att säga vi fick missfall. Vad skulle jag ha sagt? Jag tänker att jag inte behöver säga mer, ingen kommer ändå förstå. Det är ju bara i min verklighet som minnena kommer fortsätta skära som knivar. Idag är dom skarpa och skär djupt in. Sen kanske dom förlorar sin vassa egg och skadar mindre men det kommer aldrig sluta göra ont....

Saknad framtid.

Långt samtal med goda vännen idag….det gav mig små kvitton på att jag trots allt läser min karta rätt. Vi går båda och väntar just nu på stora vändningen i livet. Hon väntar på att snart få lära känna världen och sig själv med en ny människa vid sin sida och jag väntar på att lära känna världen och mig själv utan min lilla nya människa vid min sida. Jag vet att inget går att ändra av den tid som passerat, ingen som jag där mist kan jag få tillbaka. Det sägs att sorgen kommer krympa, men hur ska den krympa ihop och läka såren, och hur ska jag kunna läka när tiden i varje minut och sekund ständigt påminner mig om den framtid jag också förlorat. På så sätt känns det som sorgen bara kan växa sig större i min framtid. Jag ser inget slut. Jag bara längtar så starkt efter den framtid som aldrig kommer bli. Det är försent, alldeles försent och saknaden förlamar mig inuti.

Smält sorg.

Bambi av Johanna Grinde

Jag önskar att sorgen inuti skulle kunna smälta som snö och bara sippra ut i kroppen och bara bli ett med mig...smälta och tillslut bli en sån där vinter jag bara bär med mig, en speciell men bara frostig och bleknad...för just nu känns det mest som jag står med stora isblock i famnen och dom bara växer. Det finns inga spår av vår och all kraft går åt till att hålla värmen uppe för att överleva. När ska isen smälta?

Som illustration till detta blogginlägg har jag fått låna bilden Bambi av konstnären Johanna Grinde. Det är alltså ej tillåtet att kopiera/använda bilden utan konstnärens medgivande.

Mina skor....

Idag vidgade jag mina vyer. Jobbigt att gå i affär som är milsvidd, men nån lön för mödan måste man ju få....där stod ju mina nya skor. Blå Converse m kopparfärgade blommor...i såna kan man ju inte vara ledsen ett helt liv...så med dom på fötterna måste jag tillslut kunna känna mig glad....
Ja, det argumentet övertygade iaf mig om att dom måste köpas.

Uppgifter.

Jag har fått uppgifter av min kloka person. En av mina uppgifter är att påbörja arbetet med att skapa förutsättningar så min kropp kan må bra. Det är inget som för mig innebär enkla lösningar. Jag trevar nu för att hitta tillbaka till någonslags vardag och balans runt att äta, sova, röra mig och komma ut i solen och friska luften. Det är vardagens kamp som börjat. Den kampen har jag dom senaste dagarna utkämpat hemma hos min mor och far.

...Äta.....
Att äta är för mig mycket förknippat med att umgås och det passade ju utmärkt att påsken inneburit flera lediga dagar med familjen och vänner samlade runt matbordet. Jag vet dessutom hur mycket av det som serveras smakar och kan äta extra gott "med minnet", när illamåendet gör det extra jobbigt. I detta hus finns dessutom alltid en stund för te, en macka eller en frukt....eller lite godis påsken till ära. I huset fortgår ständigt någon aktivitet i köket oftast matlagning, men även kökspyssel, tedrickning, fågelskådning eller riddarlekar.

...Att röra mig och vara ute.....
Jag måste uppleva att sonen springer runt mig och jag orkar inte hänga med i hans tempo, jag kan inte ta mig upp på hans snöhög . Jag har så lite fysisk ork, bara mina dagliga promenader ute på gården är så korta och tar all kraft från mig. Trappan mellan våningsplanen är just nu både min vän och ovän, så jobbig att kämpa upp och ner i, men ger styrka till hela kroppen i det långa loppet. Jag vallas runt på riddarstråt i huset och måste erkänna att utan treåringens påstridiga tjat om riddarfärd och drakar som fångas i fängelsehålor i husets olika delar hade min dagliga träning varit betydligt mindre. Jag har grym träningsvärk i hela kroppen. Så det ger mig insikten att jag faktiskt ligger på en hyfsad träningsnivå just nu, även om det känns frustrerande att dessa små promenader och turer upp och ner för 19 trappsteg är orsaken och inte ett hårt träningspass i gymet eller en flera mil lång tur i skidspåret.

... Å luften....
Det finns obegränsat med frisk luft- om jag orkar andas den.

...Sova....
Sömnen är ett annorlunda kapitel. Äntligen kan jag somna, men då drömmer ibland....mardrömmar...Jag jagas och flyr. Jag vaknar av att tårarna rinner eller vaknar av att jag känner att min kropp inte kan ta ett steg till , inte springa en meter till eller knappt vet hur jag ska klara andas för jag har gjort slut på all ork att som får kroppen att leva. På natten gör jag tydligen det som på dagen ter sig så omöjligt...springer.

...Hemma....
Det har varit skönt att komma hemifrån, men ändå vara hemma!. Det har gjort gott att öronen fylls av små välbekanta ljud såsom fina hunden som andas, att det slår i dörrar, hörs att det händer saker i huset, diskmaskinen som bubblar och knaket och knäppet i dom gamla stockarna i väggarna runt om. Vi lyssnar på pärlugglan som ropar i natten. Dessa små vardagens kännetecken får mig att vara kvar i verkligheten. Eller så antar jag att det bara betyder så mycket att vara hemma hos mor och far....för en stund.

Kämpa som en riddare!

Jag försöker tänka att det är bra att illamåendet inte blir värre just nu, det blir det faktiskt inte. Dagens stora prövning var att gå dubbelt så långt som igår. Det lyckades bra, och därtill bar jag sonen ca 50m på ryggen, tills armarna och benen stack av mjölksyra... Och jag kräktes inte....
Det var en seger för mig att uppleva. Strax därefter då vi kommit in och jag välförtjänt bänkat mig i soffan säger sonen ( som nyss vilat sina ben genom att rida på min rygg..).
-Mamma nu leker vi riddare!
Jag tänker...No way...jag har redan kämpat som värsta riddaren...orkar inte röra mig en meter till och säger till honom att jag måste vila lite och skickar honom till nån annan ridderlig människa i stora vita huset.....

Ingen vill ta ansvar!

Att stötta en människa i kris verkar ha blivit ngt svårt inom sjukvården. Så svårt att man hellre inte tar ansvar, utan bollar vidare till någon annan som förhoppningvis tar sitt ansvar. Alla jag mött ursäktar sig, för det är inte bra att det blivit så här, men tyvärr kan dom inte göra ngt. Dom äger inte frågan...och de flesta verkar inrätta sig. Dom avslutar mina besök med att det bara är att ringa om jag undrar något, men vem ska jag tala med...Tryck ett så får du höra dig själv skrika, Tryck två så får du lite tid av oss så du kan vänta på nästa skrik. Tryck tre så får du tala med en människa som kommer boka in dig hos olika läkare som helst inte vill ha patienter och allra minst en ledsen och trasig sådan som inte kan sova!??????
Läkaren berättar för mig att första behandlingsalternativ är att jag borde träffa en psykolog med specialist kompetens. I nästa mening säger han att det är ett års väntetid till sådan. Detta har inte fått mig att må bättre. De läkare jag mött säger att jag behöver en läkare som kan följa upp mig och hålla i min medicinerig, men ingen av dessa kan vara den ansvarige läkaren för mig. Situationen blev helt absurd. Jag hoppas jag haft extrem otur.

Dessa negativa erfarenheter gjorde att det enda som hjälpte var att spinna vidare på andra trådar- en tråd ledde mig till att jag idag fick träffa en bra och klok person. Tack tusen gånger till dig som spann den tråden. Jag är dig evigt tacksam, så är det!!!

Svårt.

Svårt att hitta ord just nu.
Svårt att vara glad.
Svårt att vara ledsen.
Svårt att inte veta.
Svårt att känna.
Svårt att inte känna.
Svårt att veta.
Svårt att inte veta.
Svårt att förstå.
Sorg. Ingen glädje.

Tre veckor.

Tre veckor har gått sen allt förändrades i vårt liv. Det känns som det var nyss och det känns som en evighet sedan det hände. Jag har förstått att dom jag älskar, älskar jag mer än någonsin. Och dom är det viktigaste, värdefullaste jag har i mitt liv. Jag vet också att vi var väldigt glada över att vi skulle få ett barn och nu är vi ledsna, fast samtidigt så glada att vi också har världens finaste son. Att vara glad samtidigt som jag är ledsen, är svårt. Jag börjar lära mig små korta stunder. Men det tar tid.....denna tid vi nu upplevt med förväntan att få ett barn och tiden i sorg över att barnet inte kommer att finnas hos oss är i jämforelse med all tid i ett helt liv så kort, ändå känns det just nu som vi genomgått en hel evighets sorger. Gråten är mindre nu, men kommer ibland på besök. Lugna tårar som letar sina små stigar på kinderna, sen sinar dom som för att vila. Tårarna följer aldrig min tidtabell, dom har sin egen hemliga klocka. Ibland bjuds dom in av tröttheten, sorgen, meningslösheten, rädslan, maktlösheten, oron och kärleken eller så dyker dom upp helt utan förvarning.

Ofta vill man veta vad som ska ske, men hur skulle man då orka finnas och kämpa för dom bra timmarna om man redan visste allt det svåra som skulle drabba en. Nu vill jag inte veta alls, bara ha lugn och ro med min älskade familj och låta dag för dag bygga mer styrka till min kropp.

Kämpar.

Kämpar och kämpar..nu har jag bestämt mig för att kämpa för sonen. Att se hans glädje över att jag inte ligger i sängen varje dag när han kommer hem, är belöning som ger mig lite mer kraft på vägen. Jag ska kämpa mig tillbaka, längtar efter att göra allt jag ställde in mig på att avstå ifrån.......

Normalt..

Nu har vi fått besked via mail att allt var normalt...dvs. prover och den analys som gjorts av det som skulle blivit vårt barn. Man kan inte säga varför det blev ett missfall och vi hade inte kunnat göra något för att undvika att det blev missfall. Det finns inget som hindrar att vi ska kunna få fler barn, att jag skulle bli gravid igen. Det är dock sannolikt att jag kommer må illa (är det inte ett hinder????)

Tack, vad bra att vi kan få barn, kan man ju tänka....eller .....hur kan han ens tro att jag skulle kunna fundera på att genomlida detta helvete igen.... eftersom han sedan skriver att det isåfall är sannolikt att jag kommer att må illa igen.... Jag får ångest av bara tanken......efter jag fick sonen trodde jag aldrig min kropp skulle kunna bli gravid igen i ren självbevarelsedrift....men så fel jag hade.

Ledsenhet och illamående...

Sonen har feber...och jag oroar mig mycket mer än jag brukar. Förstår att det är min inre oro just nu som spökar... lite feber går snart över försöker jag övertyga mig själv om. Det fungerar...Jag blir lugnare och det känns faktiskt lite lugnare idag med hela ledsenheten också. Jag mår lika illa, men om jag tänker tillbaka så har jag ju klarat fler illamående dagar då jag kände mig glad, än ledsna dagar......så egentligen är det väl ledsenheten som är värst och inte illamåendet, försöker jag i ett tappert försök att intala mig. Just att försöka är väl en början iallafall....nån gång kommer jag att slippa dom båda utgår jag ifrån.

Filmkänsla.

Idag ringde telefonen tidigt det på morgon.Det var en fraktfirma som förvarnade att dom skulle komma med paket...Jag undrade verkligen vad det var för ett paket...det visade sig vara ett bokpaket från USA. För ca en vecka sedan fick jag ett mail av en kvinna som är webmaster på beyond morning sickness. Hon hade genom att använda googles översättningsverkyg läst min blogg och skrev även till mig på svenska och frågade om hon fick skicka mig en bok om hyperemesis som Ashli Mc Call skrivit efter att ha genomlidit flera hyperemesisgraviditeter. Jag blev glad och svarade genast att hon gärna fick skicka den. Hon ville också skicka med en barnbok som man kan läsa för barnen, så de ska förstå bättre vad som händer deras mamma. Det var det paketet som kom på fm. Otroligt vad internet skapar för möjligheter. Jag försöker läsa lite i taget, men det är inte alls så lätt att orka med, men jag ska absolut läsa hela tjocka boken tids nog....


På eftermiddagen var det dax att åka till kuratorn. Det blev ett bra samtal, men det är underligt att berätta om min tillvaro för en person jag inte känner. Det gick liksom sakta upp för mig att allt jag berättar faktiskt hänt/ händer och sker med mig och alla olika tillfälligheter som försatt mig i denna situation. Dagens samtal blev återigen en sån där " se mig själv på film" upplevelse . Det känns så overkligt att jag ska befinna mig i denna situation, så långt bort från mitt vanliga jag. Tänk vad skönt det vore om det bara gick att byta kanal med fjärrkontrollen till en annan verklighet!



Fick även ett stort paket i brevlådan ...från min fina syster som snappat upp att jag börjat bygga pussel. Det var ett pussel med motivet Gustav Klimts Kyssen. En av mina favorit tavlor!!

Om en bok.

Idag har jag börjat läsa en bok , Den lilla sorgen- en bok om missfall, som en vän tipsade om häromdagen. Här är två stycken som kändes extra tänkvärda:

Jag tycker om att tänka på livet som en väv. Den kan gå sönder men går oftast att laga. En trasig väv kan också vara vacker. Livet är mörker och ljus.


Den lycka vi ägt kan ingen ta ifrån oss. Det sorgliga som händer efteråt kan inte förmörka den glädjen. Glädjen över en graviditet är och förblir vår, vad som än sker. För några veckor lever vi tillsammans med de små liven, och under den tiden är förväntan ren och frisk- inget skiljer mellan de barn som blir och de barn vi förlorar. Tillåt dig vara stolt över det barn du aldrig fick möta. Känn aldrig skam över att du saknar ett barn som andra kallar foster. Hedra dess minne i tankarna.

Hinna ifatt mig själv??

Hinna ifatt sig själv...vad innebär det? Är det att drömmarna, själen, kroppen, Kärleken, jobb, hus, hem, barn och allt man vill är i harmoni? Jag vet bara att mina staplar i diagrammet är huller om buller utan samstämighet,de springer alla åt olika håll eller stoppar huvudet i sanden. De ligger långt ifrån varandra just nu, så långt dom kan komma kanske? Hur gör man för att komma ifas? få ihop cirkeln till en bra balanserad stark sådan? Hur knyter man ihop sin säck för att orka gå vidare? Tiden är en faktor som tillslut kan knyta ihop, få diagrammet att stämma fullt ut. En annan är väl stödet från människor som håller mig ovanför vattenytan. Solen en tredje....den kanske kan lysa bort det mörka snart. NU ska jag gå ut och pröva den lyckan en stund. Tänka på ingenting och ta en paus ifrån alla springande tankar eller tankar som gräver ner sina huvuden i sanden. Önska mig lycka till.......

Mjölksyra....illamående.....

Försökte ta en promenad idag, orkade inte med att bara vandra framåt tillbaka på vår backiga gata. Tänkte att det vore fint att gå ut på berget bakom huset ..tyvärr var snön lite väl djup, men det var ju ingen ide att vända efter tio meter eller tjugo...Jag har redan vänt tillbaka efter två meter flera gånger sista veckan. Ok, det får ta den tid det tar tänkte jag. Tillslut var jag där och kroppen gav en respons på ansträngningen som om jag åkt skidor på höghöjd och syret inte räcker till..... Det är ju självklart att om man inte rör sig tappar man mycket....men att det ska kännas så här djävligt och att mjölksyran plötsligt bara finns där och inte går att få bort är ingen skön känsla....Då var jag fast i solen tills benen var kapabla att ta mig tillbaka in igen eller rättare sagt jag var så frustrerad och arg på den här kroppen och illamåendet att jag tillslut stapplade in på bara vilja. Gissa var jag tillbringade resten av eftermiddagen....soffan!Jag fick iallafall lite sol på mig. Det var annars länge sedan sist.

Runt lunchtid fick jag besök av goda vännen. Tack för kloka och stöttande ord, fina blommor och sockerkaka. Härligt att du finns, lyssnar och ger mig lite av din tid och dina tankar en sån här dag.

Lära mig leva igen...

Idag skulle jag till kuratorn, men hon ringde återbud till mig pga sjuka barn..sånt som händer, inget att göra något åt... men det känns extra jobbigt just nu när saker inte följer planen. Det blir en tid i slutet av veckan istället. Egentligen hade vi också tid för Ultraljud idag...v18. Sorgligt att vår dröm om ett till barn, blev en mardröm istället. Jag tycker faktiskt det känns som så, även om det hypotetiskt finns tusen andra saker som är värre än det vi fått utstå, men i vårt Nu är detta fullt tillräckligt.

Nu sitter jag och längtar till sonen kommer hem och det blir lite liv i huset. Det är nog ett bra tecken att jag kan längta efter honom och den glädje som han ger mig! Just nu känns som jag bara måste lära mig leva igen, på livets nya villkor. Inte tänka så mycket. Vet inte hur det ska gå till, men det får väl tiden visa. Lyssnar på Laleh.....

Ta mig från allt hitte-på, längtar till allting som består, från trädena stammar upp till topp, lär mig om, lär mig om...

Inombordsgråt.

Mitt tidsbegrepp är helt upp och nervänt efter missfallet. Det känns som det nyss hände och det har nu gått snart 14dgr...Ärligt talat minns jag inte ens alla dagar därefter, alla dagar flyter ihop mer eller mindre. Fortfarande är det ibland svårt att koncentrera sig, ta in saker jag ska komma ihåg. Läsa böcker är svårt, minns inte vad jag läst....måste läsa om....är bara så trött både inuti och utanpå. Tankarna irrar omkring utan ro och vila.

Idag samlade jag krafterna och viljan så tillslut kom vi ut på en kort promenad hela familjen i solskenet....hemåt blev det jag som åkte snowracer, eftesom orken totalt försvann. Benens kraft tog slut...och sonen fick springa bredvid......Äntligen gör vi något tillsammans. Det blev en fin stund..

Det har varit mkt mindre kräkrisk idag, trots i mina mått mätt stor fysisk ansträngning. Det bör väl vara ett tecken på att det går åt rätt håll. Jag har även kännt mig lite lugnare och inte upplevt ångesten så intensiv. Det är första dagen utan att jag gråter, annat än inombords.

Livet lurar och sviker.....

Alla som varit med om förlust och sorg vid ett missfall upplever det väl olika, men just att gå vidare till nästa fas i livet klarar man efter en tid. Det säger alla även om det först känns omöjligt.

För mig är det så många sorger jag ska gå vidare med...dels att vi inte fick en till familjemedlem som vi tillslut längtade efter så mycket...sedan tanken att det känns helt omöjligt att klara av att vara gravid igen...må illa...kräkas....inte kunna vara en bra mamma åt min son. Sedan tillkommer att jag fysiskt är så svag nu. Svag och utan kämpar vilja att klara vardagen både fysiskt och psykiskt. Jag tror aldrig tidigare jag haft så starka tankar och kämpat så mycket mot ett mål ett mål i livet, som nu när vi bestämde oss för att klara av den här graviditeten tillsammans, att jag skulle vänta barn..trots att det innebar mycket stor förändring för vår familj redan samma vecka som vi fick besked att det var på G.

Jag känner mig så lurad och sviken av livet......Ska illamåendet aldrig gå över???????????

Gränslös kärlek!

En fundering vi haft är vad som har hänt med vårt "barn" efter operationen och analysen? Idag var det dax för läkarbesök och vi hade nog väntat oss att få svar på endel frågor, det blev väl lite si och så på den fronten. Jag fick nya mediciner för att minska illamåendet och vi fick veta att askan från vårt barn kommer spridas i nån minneslund...vilken visste inte läkaren, det är inget dom brukar tala om. Konstigt att askan ska spridas i en minneslund och vi inte får veta vilken. Åtminstone vore det bra att få svar på en sån fråga om man tänker på alla andra tusen frågor som aldrig finns en chans att få ett svar på.....

På kvällen pekar sonen på min mage och frågar om bebisen är där inne. Nej, inte längre säger jag. Det är därför mamma och pappa har varit ledsna. Ja, pappa har varit ledsen en gång, säger sonen. Han tillägger sedan att : jag blir ledsen när ingen vill leka med mig på dagis en gång.... Men ni är glada att ni har mig, mamma!!Tillägger han.
Jag blir rörd. Han är min härliga pojke och jag kan verkligen känna det igen. Det känns konstigt att jag för en tid "tvivlat" och inte kunnat känna säkert allt det som annars är så självklart att känna som mamma...gränslös kärlek till sitt barn.

Telefonen gör mamma ledsen!

Häromdagen slängde sonen till synes helt oprovocerat min mobiltelefon i golvet. Jag berättade det för en kompis och hon sa att det kanske inte är så konstigt...eftersom du inte ger honom uppmärksamhet då telefonen ringer och dessutom ofta gråter och blir ledsen när du pratar. Det är antagligen det han ser...att telefonen gör mig ledsen. Det kan nog ligga något i det. Det hade jag inte alls tänkt på.

Pusslandet fungerade faktiskt lite som fallskärm och konkurrent till alla jobbiga tankar, att må illa är ju inget större hinder för att pussla. Den ensamma tiden hemma kändes inte så lång och mina tankar kunde faktiskt vila lite för första dagen sedan allt hände... även om ledsenheten och saknaden inuti inte kan pusslas bort, känns det lite lugnare just för stunden.



Tusen Tack alla ni som genom mail, telefonsamtal och besök stöttar mig just. Det betyder otroligt mycket för mig och hela familjen. Tusen tack!

Livets resa, idag betalar jag med sorg.

Allt var förgäves
all längtan,
allt hopp,
alla drömmar
om en framtid tillsammans.

Allt har jag kvar
inom mig
utom dig.
All kärlek.
Känner mig tom
och ändå sprickfärdig
av allt jag aldrig hann ge dig.

Ännu en dikt jag funnit på nätet. En dikt som sätter ord på min sorg och saknad.

Byggde pussel med sonen och då slog det mig att det vore en ganska bra syssla just nu med ett fint pussel att bara försvinna in i. Det brukar ju fungera som slukhål varje jul.... Att sitta uppe halva nätterna, kanske tills det nästan blir dag bara för att tillsist få lägga sista biten. Imorgon ska jag söka i skåpen efter ngt gammalt pussel bara för att försöka starta om tanken. Hitta ett slukhål som kanske kan ge mitt svarta hål lite konkurrens.

Dripp dropp från taket har pågått hela dagen. Inomhus hos mig slår körsbärskvistar ut som Pappa kom med igår. Dom påminner om resestopp i Tokyo för ganska precis 4 år sedan.
Det var precis innan jag visste att tillståndet hyperemesis fanns och jag trodde vi var ute på livets största resa, men att bli förälder och att nu plötsligt inte bli förälder är så ofattbart mycket större. Och kan inte köpas med pengar, och måste tydligen betalas med sorg just nu.

Takras och dikt

Dina små fötter...

Dina små fötter fick inte göra några avtryck
i den här världen men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp och mitt hjärta ropar
efter dig tills det slutar slå.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva just nu. Det är mest så tomt inuti. Hittade dikten ni just läst som bra beskriver sorgen och saknaden just nu.

Dagen har varit en dag full av funderingar, jobbigt att inte orka göra något, mest vila och tänka. Skulle önska jag orkade göra något annat för att slippa tänka så mycket. Jag antar att jag måste gå igenom dessa dagar. Längtar efter att illamåendet ska ge med sig. Idag kom pappa med världens bästa hund på besök. En hund som försöker hoppa upp i famnen då jag gråter. Under kvällen rasar all snö av taket, knäcker mitt plommonträd utanför sovrumsfönstret. När sonen ser det säger han: Det var ledsamt mamma att plommonträdet gick sönder, men vi måste vara glada att det kom så mycket snö!! Han märker att jag är ledsen och med små ord försöker han prova om jag kan bli glad.

Draktankar.

Mitt hjärta har tinat upp lite till idag med hjälp från min solstråle till pojke. Han "åker" med legobilar i mitt hår, vill att jag läser draksagor, berättar om monster och säger att det är härligt med fint väder!!

Jag blir glad inuti, även o sorgen fortfarande är så stor att det känns som jag inte kan vara glad. Jag antar att det är en början, en bit på vägen tillbaka till en vanlig vardag som för alltid kommer att bli lite annorlunda, eftersom nya stigar plötsligt trampats upp i vår värld.

En vecka har gått, ofattbart vilken väg livet ibland tar. En väg jag allra minst räknat med eller tänkt på att förbereda mig på. Om man nu kan det? Idag slog mig tanken att jag aldrig kommer få se detta lilla barns ögonfärg, känna barnets hand i min eller höra barnet skratta. Det kändes så svårt, men jag antar att såna tankar måste tänkas, lika bra att låta dom flyga som drakar i mitt huvud en stund, en tid....men hur länge????

Vi har varandra.

Idag har det gått ungefär en vecka sedan jag blev orolig att ngt var riktigt på tok. Då hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur tiden, som nu varit, skulle bli. Det har varit dom värsta dagarna i mitt liv på många sätt. Sorgen har verkligen varit helt övermäktig och förlamande. Igår började jag tina upp lite genom att glänta på dörren till att börja känna att min kärlek till sonen och alla nära fortfarande existerar. Ett otroligt skrämmande tillstånd att befinna sig i och det känns skönt att jag börjar känna mig mer varm inuti. Tyvärr mår jag fortfarande lika djävulskt illa, har inte mer kraft och ork i kroppen än tidigare. Att illamåendet fortfarande är kvar är antagligen pga att graviditetshormon fortfarande finns i kroppen. Jag måste ta illamående medicin fortfarande annars kräks jag. Nyss kräktes jag också. Tänkte att jag skulle hjälpa sonen att bada, men allt ska gå så fort och jag orkade inte med riktigt..min antikräkkraft är bortblåst. Det slutade med att maken fick ta över och jag kräktes. FAAAN!

Våra fina vänner kom förbi idag och berättade endel om sina egna erfarenheter i samband med missfall och det var fint att ta del av och att vi fick dela med oss. På hyperemesisforumet finns flera helt underbara människor som stöttar mig just nu, genom att bara läsa mina frågor och tankar, ibland delge sina erfarenheter. Flera andra vänner har hört av sig. Jag vet inte hur jag skulle klarat det utan er alla, bara att det svåra antagligen varit ännu svårare. Min man drar ett otroligt lass just nu. Livet sliter på oss. Han har ständig huvudvärk och är så trött. Han stöttar mig i svåra stunder så gott det går, får ta hand om trotsig son och roddar hus och hem. Jag tror vi båda undrar när vi ska få semester från vårt liv just nu. Men vi har varandra och det är stort.

Det får inte vara sant!

Idag har det värsta som kan hända hänt....Vi har fått beskedet att vårt barn i magen inte lever längre. Igår fick jag en blödning, som fortsatte även idag och vi fick en tid på em för koll.

Inget hjärta slog längre och ingen liten "bebis" rörde sig i magen. Dom kunde inte säga hur länge sedan det var som barnet dog, bara att den inte växt normalt på ca 5 veckor. Det var mindre nu än på ultarljudet vi gjorde v.11. Om det inte levt på länge, vad är det då för mening att jag mått illa och kämpat så mycket?

Vi grät, grät och grät oss igenom resten av dygnet. Jag trodde inte det kunde finnas så mycket tårar i oss. När det kändes som tårarna var helt slut kom strax ändå fler.

På kvällen opererades jag. Det gjordes en skrapning. Nära midnatt fick vi åka hem. Jag hade aldrig klarat att sova en sekund på avd där nyfödda barn hörs skrika samtidigt som jag nyss förlorat mitt eget barn.

Den här dagen har varit som en mardröm. Tyvärr är denna mardrömmen, verkligheten i vårt liv just nu..........

Utmattad!

Jag är totalt utmattad efter bilresan hem från Stockholm.Strax efter mörkrets inbrott klev vi innanför dörren hemmavid. En gigantisk fullmåne krönte himlavalvet. Jag undrar varför hemresor är så mycket värre än bortresor? Just nu har själva resa tagit på krafterna, även om jag mest vilat...Jag ångrar bittert att vi åkte. Jag mår så illa så det förslår. Därtill har jag haft ont i magen och ryggen under sista dygnet. Jag oroar mig lite att det är något galet? Eller är det bilåkandet och soffligganet på olika soffor, sängar under helgen som även ger dessa fysiska känningar? Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. Där är det vägen till målet som är det som berikar och äventyret i livet. Just nu vill jag inte ha något äventyr. Jag vill ha lugn och ro. Jag orkar inte rikigt med att ens uppleva vägen på ett sånt sätt. Jag vill till målet utan transportsträcka! Vägen bryter ner mig. Orkar inte! Jag känner mig dum inuti för att jag i min enfald hoppades jag skulle orka bättre. Det var dumt att vi åkte bort. Å andra sidan fick jag se mina älskade syskon och familj....Nu är det avklarat.

Kalasdag!

Fint att vara hos Bror. Sonen kusin fyller tre år. Kämpigare än vad jag trott att vara borta. Lägenheten är inte stor, men jag orkar ändå inte vara uppe mycket. Orkar med att prata med syskonen och kan sitta med då brorsans vänner kommer. Skönt med bara tre barn på kalaset. Det är fina små stunder med skratt och glädje. Jag är glad att träffa alla i familjen, det känns viktigt då vi haft en sån jobbig period bakom oss. Tack för att ni stöttar!

Vilja!

Med viljan kommer man långt. Att åka till stockholm, sittandes i bil har kännts som en omöjlighet, men idag var det dax att hälsa på bror och familj i stockholm. Igår tog all kraft slut, då jag skulle packa. Så maken fick packa åt mig, när jag låg och åt frukost i sängen. Känslan var inte så bra, så jag försökte ligga blixt stilla så länge det gick....tills sonen hade tagit på sig overall och gick till pappa och sa: mamma vill inte förbereda sig för att vi ska åka. Då var det bara att försiktigt kliva upp, borsta håret och ta sig ut i bilen med väskan laddad med kräkpåsar. Första stoppet blev hamburgare för att vi skulle bli mätta i magen. Nästa båtklubben eftersom snön nästlat sig in i vår vinterklädda båt. Då låg jag i klubbstugan och sonen körde bilar på min rygg, medan maken slet med snö och is! Därefter bilresa i dimma och snöyra. Det blev ett kortstopp med fika och bollhav för sonen. Jag förundras över hur mkt det tar av mina krafterna att gå uppför tio trappsteg till fiket. Det över fem veckor sedan jag gick i en ordentlig trappa. Illamåendet går hyfsat att hålla kontrollen över. Det är orken som bara inte existerar. Jag är så trött hela resan och väl framme många timmar senare så blir min plats på soffan. Vi får en härligt solgul värmande soppa med nybakat bröd i härliga familjens sällskap. Jag är glad, men känner mig som en orörlig elefant under resten av kvällen. Runt mig stormar alla barnen som tillslut stupar i säng. Jag följer strax deras exempel och när vi alla sover imponerar Sveriges curligdamer borta i kanada. En guldmedalj rikare är Sverige i natten.

Vila, vila och liten stunds jobb!

Idag har det blivit mycket vila, vänbesök, men också lite jobb.
Mitt i lunchvilan dök en vän upp och kokade te åt mig. Hon hade sin lilla tjej med sig, så rummet fylldes av en bebis som just fått sina första tänder och smålog mot allt! Det blev en mysig stund, då annars dagen startat trött och segt. Mot sena eftermiddagen blev det dax att åka till jobbet. Pga ändringar i jobbets datasystem nästa vecka, kände jag mig mer eller mindre tvungen att åka dit och avsluta några saker som inte skulle ligga ogjorda. Det kändes inte heller så lätt att låta någon annan göra jobbet....Nåväl, på plats var det roligt att träffa flera jobbarkompisar. Åh, vad jag saknar er!! Tack för all omtanke. Jag hade så gärna pratat mera med flera av er, men min "pigga"tid kändes begränsad. Jag är så imponerad av mina kollegor som trots stora förändringar på jobbet inte ger upp och tappert kämpar på. Det är med sorg i hjärtat jag inser att det kommer se väldigt annorlunda ut, den dag jag skall jobba på allvar igen. Något gästspel hoppas jag ju komma in på innan jag tar föräldraledigt. Men det är väl troligast efter sommaren, allt nytt kommer att märkas fullt ut...Det är få förunnat att ha fått jobba på en sån arbetsplats med en sån sammanhållning och ett sånt positivt arbetsklimat som vi haft. Det känns sorgligt att en del av detta skall gå förlorat pga nedskärningarna som just nu träder i kraft i en helt ny organisation. Och allra konstigtast är att flera kollegor redan helt slutat pga detta.

På väg ut orkade jag inte alls hålla kroppen i schack och stod och kväljdes på parkeringen. Det var det värt för en stunds fokus på annat! Väl hemma vila igen. Sen fick jag på något sätt lite kvällsenergi och lagade ett par byxor till sonen. Det tog lte mer tid än vanligt eftersom det inte bara var att sy..utan nu sydde jag snabbt en söm, la mig på golvet och vilade och nålade, sydde nästa och la mig på golvet....upprepade denna procedur några gånger. Det känns skönt att äntligen haft en dag då jag gjort några "riktiga saker" fast ändå mest vilat.

Vecka 15.

Nu ger vi oss in i v 15. Det känns som tiden bara flyger iväg. trots den oändlighetsfaktor som präglar tanken på att detta ska få ett slut i mitten av augusti. Jag tror mig ana små rörelser i magen redan nu...under första graviditeten tog det lång tid till jag kände något, eftersom jag inte visste hur det ska kännas. Nu tycker jag det känns som små rörelser. Och varför inte..något är det som är annorlunda. Då finns bara uteslutningsmetoden...vad kan det annars vara

Idag skulle jag för första gången på mycket länge ge mig in i matlagningskonsten. Det stod något så avancerat som blodpudding på menyn. Säg inte att det inte är att laga, det består av flera moment....skära, steka och även momentet hålla reda på treårig son! Såklart ringde det på dörren precis då vi stod med knivarna i högsta hugg. En jobbarkompis som skulle lämna lite grejor. Sonen fick en skiva blodpudding att skära under tiden jag pratade på i hallen....så var det lite tyst i köket....sedan kommer sonen bärandes på hela blodpuddingblocket, men det ser inte ut som det ska. Det är halvt uppätet, med tandmärken överallt! Vi skrattade högt åt detta tokeri. Och jag fick snabbt skicka hem min kompis. Sedan gällde det att handla snabbt för husfridensskull. Snabbt mat på bordet innan sonen svälter ihjäl...eller rättare sagt tappar alla trådar av tålamod. Eftersom det nog inte gick någon nöd på magen..fylld med ett halvt rått blodpuddingsblock. Trots detta slukade han strax tre skivor och stor mängd sylt. Hans tålamod var dock mycket begränsat resten av kvällen och jag helt slut vid läggningsdax. Jag blev tvungen att gå från sagoläsandet eftersom jag mådde så kräkilla. Då jag kom tillbaka hade han dukat upp låtsastårta till mig, som jag skulle ha vid sängen under kvällen. Han vet på sitt sätt,i sin värld, vad jag kan behöva för att klara en jobbig kväll.

Den fina bilden finns på en sida där man även kan se en film om hur fostret utvecklas. Ta gärna en titt på det otroliga som faktiskt långsamt sker, fast jag skulle gärna föredra dom 4 minuterna som filmen är lång!!!

Vad tar du för givet?

Dax för ett besök i byggnaden där min vanliga verklighet till stor del annars äger rum....Konstigt att jag i vanliga fall brukar gå omkring i korridorerna och tänka på allt annat än att gå. Idag upptog det större delen av min uppmärksamhet. Gå sakta, gå utan att kräkas, inte för fort, snart kan jag sätta mig. Jag har faktiskt lite mera ork och kräkrisken är lite mindre vill jag tro...det var aldrig nån risk under dagens strapats! Dagens utflyktsmål var alltså blodprovstagning. Väl där trodde den som tog proverna antagligen att jag var panikslagen inför provtagningen....blek, sammanbiten och inte speciellt pratsam. En sån här gång orkade jag inte berätta. Det stod ju redan att jag var gravid på remissen. Det var ju över på ett kick och då var det bara att kämpa sig ut till min hemtransportör.

Visst det känns lite jobbigt att jag inte klarar vardagens enkla saker bättre än jag gör nu. Men på det hela är det ju faktiskt bara ens egna förväntningar som hänger ihop med om det blev en lyckad dag eller inte. Om jag jämför med en dag i vanliga livet, är ju en dag som denna katastrofalt oproduktiv. Det skulle kännas förskräckligt med en så dåligt fungerande kropp. Men å andra sidan så klarade jag av vad jag skulle och kan jag vara nöjd över det, så då kan det vara en bra dag?? Dagen kunde fortlöpt på tusen andra sätt betydligt värre än idag. Jag har fått tillbringa kvällen med min fina son, även om vi inte kan göra allt som vanligt så försöker jag njuta av de små stunder vi får tillsammans. Idag passade vi på att fira en namnsdag med "lyxiga" köpta plättar till middag. Det blev en speciell stund som en annan gång kunde gått helt obemärkt förbi. Det är inte så tokigt att stanna upp ibland och byta perspektiv. Det bästa hade ju varit om jag kunnat gjort det innan tillvaron blev så här! Tänk efter du kanske borde njuta mer av något, du tar helt förgivet!

Allt jag orkar är en bonus!

Att planera dagen är just nu.....ganska svårt. På något sätt är det lättare att planera vad som inte ska ske en dag, så får det jag helt enkelt orkar göra bli en bonus! Idag väcktes jag av hockey på tvn...anslöt mig snabbt på SVT play. Dagen började ju bra ur OS perspektiv iallafall. Annars har det varit en seg dag, med några ljuspunkter!Jag har kunnat äta en semla och kvällen gick hyfsat, då jag var ensam hemma med sonen. Det blev en hel del plastdjurslek och sagoläsning. Otroligt vad en treåring kan anpassa sina aktiviteter. Han visar en otrolig omtanke genom att acceptera att jag leker med honom på mina villkor...ofta liggandes i soffan eller sängen. Han somnade nyss och nu ligger jag och andas i soffan. Det känns bra att jag fixade kvällen, utan annan hjälp än att maken hämtade sonen på dagis. Tusen tack för fina mail jag fått från några er som läst vad jag skrivit. Det hjälper mig mycket att ni är med mig i tankarna. Stort tack och godnatt!

Barnsligt roligt!

Att leka med plastdjur är väl inte någon drömaktivitet i vanliga fall, men idag kändes roligt att kunna leka och delta i sonens vardag, nästan som en vanlig dag.....då sonen inavaderade sängen med sina plastdjur. Dinosaurer som stångades och pandor som var hungriga. Antagligen kommer jag att vakna inatt och känna en gris eller isbjörn i ryggen...En djur som blev kvarglömd i sin kuddgrotta eller så rädda för stordinosauren att dom inte tordes komma ut på många timmar! Detta var ett litet smakprov på vad som försigick här i huset på förmiddagen.
Sedan kom en vän och hennes dotter på besök. Liggandes på golvet gick det bra att spela sällskapsspel med två 3 åringar. Dom har inte heller någon större uthållighet. Fikat som följde blev riktigt lyxigt, och det lyste ur barnens ögon, eftersom dom hade med sig muffins och rulltårta redan inhandlats för besöket! Även jag tyckte fikat smakade bättre än på länge. Det är skönt att kunna fokusera på något annat en stund, vilket är naturligt när det kommer trevligt besök!! Under förmiddagen hade maken redan lagat middagsmaten innan han gick till jobbet , så det var enkelt att bjuda gästerna på en god middag. Där slog jag två flugor i en smäll...trevligt middagssällskap och lite kökshjälp. Ovärdeligt en dag som denna, då maken jobbar kväll och sonen skall lekas och busas med och läggningspyssel och kvällsfikeservice ligger på mitt ansvar!

När man inte träffas så ofta finns mycket att avhandla, inte helt lätt att hålla tråden samtidigt som två treåringar skall leka på lagom nivå....utan att hela huset vänds upp och ner....vi pratade en del om hur jag får tiden att gå...och snart blev jag vips utlovad att få lära mig mer om virkandets gåtor. Det blir spännande att se hur det går. Fortsättning följer framöver, om jag inte är ett hopplöst fall och bara trasslar in mig i garnet!

Vassa fötter!

I vanliga fall är mina fötter ofta lite dåligt uppassade, men jag försöker smörja in dom några gånger i veckan. Annars blir dom snabbt som sandpapper och antar skepnad med sylvassa kanter, just där skorna tryckt som mest. Nu har jag sällan skor som trycker, går i slowmotion och har all tid i världen att smörja in dom. Dom borde bli mjuka som bäbisfötter. Nejdå, det blir inte alls så. Det är värre än någonsin. Det är som om mina fötter får någonslags igelkottsjuka och skjuter tagg. Det är dock inte på långa vägar så extremt som under min förra graviditet, när jag när väntade sonen. När jag då tillslut återvände till verkligheten efter 14 dgr på sjukhus, fick jag en chock eftersom mina fötter såg mer döda ut än levande. Då var dom helt vita och spruckna och flagiga. Då antog jag att det berodde på uttorkningen, ....men nu är jag enl blodproverna inte uttorkad, då jag kan dricka utan större besvär. Ändå blir dom dag för dag mer lika rivjärn än fötter i ytstrukturen.Kanske fötterna har ett eget slags liv och tycker situationen är så djävlig att dom planerar att jag snart måste springa från mitt eget liv i ett slags barfotalopp. Dom tänker att det bästa sättet att förbereda sig på detta är genom att utrusta mig med piggsulor? Snart kanske det blir rivspår i parketten.... Idag ska jag iallafall bada dom små taggiga i brorsans hemgjorda fotsalt och sedan pyssla om dom lite extra. Då kan iallafall ingen anklaga mig för att jag missat ngt grundläggande i deras skötsel. Det kan ju också vara så att det är typiskt hyperemesis förlopp? Utan tvekan kan ju den dåliga blodcirkulationen och avsaknaden av fysisk aktivitet också spela stor roll.... Fotbaljan here I come!

En sång som medicin!

Jag har haft en bättre vecka och orkat var uppe lite mera. De är ju positivt på många sätt. Men det som varit svårast under sista dagarna är faktiskt att sonen varit så extremt pappig. Han som tidigare varit min solstråle och gett mig kraft med kramar och ord. Han blev plötsligt som förbytt. Det är väl inte så konstigt att det blir så om mamma inte finns där för sin son. Men det hugger i hjärtat när han hela tiden vänt sig till pappa och har behandlat mig lite som luft. Jag har kännt mig ledsen och avvisad. Jag som haft lite mer kraft att vara med och delta i vardagen ex. orkat sitta med hela måltiden, kanske skulle orka lägga sonen, leka med lego eller läsa saga. Och vad har jag vissa dagar mötts av? Att min son inte vill göra något med mig. Han vill bara vara med pappa. Det är bara pappa som gäller. Egentligen borde jag vara glad att han stärker sina band till sin pappa. Men efter två kvällar då sonen och jag är ensamma hemma, börjar vi hitta tillbaka till varandra. Ikväll har vi suttit i soffan och sett Hotell Kantarell och sonen har berättar om dagisdagen. Då jag fixar kvällsfika kommer sonen ut i köket och börjar sjunga för mig... Man kan höra vad någon ser, man kan känna vad någon hör (och visar med rörelser) och man kan räcka en vän sin hand och komma närmare varann, så tar han mig i händerna och kramar mig. Jag blir alldeles rörd. Fredagskvällen kunde inte få ett bättre slut. En liten sång, en barnhand i min hand och en varm kram av sonen. Det blev dagens bästa medicin för ett sårat modershjärta.

Demoner stanna djupt inne i grottan!

Vilken bra vecka jag haft...Då jag blickar tillbaka har det nog gått lite bättre dag för dag. Men jag är ju välbekannt med att det ofta kommer ett bakslag förr eller senare. Idag började det bra....En morgon och förmiddag utan någon som helst ansträngning. Då jag äntligen klev upp, kändes det riktigt bra. Bästa stunden på veckor. Jag kände mig nästan som vanligt hungrig och maten smakade mer som vanligt. Wow, ska det släppa nu?? Tänker jag först och känner försiktig lycka. Sedan kommer mörka demonen med en annan tanke. Tänk om barnet inte mår bra eller inte lever eftersom jag plötsligt känner mig så mycket bättre för en stund. Varför dessa tankar och varför kan jag inte bara njuta en liten stund. Men snart kommer illamåendet igen. Mellanmålet smakar som vanligt ” illamående mellanmål” . Nästa gång jag får en bättre stund ska jag BARA vara glad. Jag hopppas mina demoner kan stanna djupt in i grottan. Det tycker jag dom är skyldiga mig!!

Hur mår du?

Vad ska man svara på en sån fråga. När allt är ganska upp och nervänt av vad vanlig vardag innebär i vår familj. Är det sunt att vara ärlig. Kommer den som frågar att förstå, vill den förstå? De flesta har nog varit på besök i åksjuke/ sjösjuke och kräksjuke träsket en dag eller två...men att leva här är ju få unga friska människor "förunnat". Jag och mina ”medsystrar”är väl utvalda av nån yttre kraft. Eller är det bara en omöjlig genetetisk kombination som ändå blir möjlig, pga kroppens otroliga anpassningsförmåga och överlevnadsinstinkt. Iallafall är det inte så lätt att svara när ni frågar. Jag försöker svara så ärligt jag kan. Idag har jag sagt upp och ner. Det har kännts lite bättre sista dagarna. Det är ju iallafall bra att jag kunnat vara uppe kortare och ibland längre stunder. När jag tänker på min dag undrar jag vad jag gör...jag går upp och går och lägger mig sedan ligger jag och surfar bort tiden? Mitt inre tempo är i slowmotionhastighet just nu och det är bara att acceptera för att inte göra det ännu svårare att uthärda tillvaron. Å andra sidan står jag mitt i en skapande process av en ny människa. Vem har sagt att det ska vara lätt? Jag har mycket bra och fint runt mig också. Min familj som uppvisar ett fantastiskt tålamod och ger mig så mycket glädje. Idag kom bästa vännen med sina barn. Hämtade sonen på dagis och pysslade med mat och kök. Barnen fick leka och mysa. Tusen tack! Jag har också fått världens finaste brev av en kär syster. Då tänker jag att det är en ovärdelig gåva till min son som just nu växer i min mage. Ett syskon att dela resten av livet med.

Drömstund...vill ut och resa med barn!

När jag bara kan tillbringa tid i sängen....så har jag börjat läsa några bloggar. På kängrupojkenspappa blogg hittade jag den här....känns som fantastiskt att ha på alla resor jag och familjen ska göra. Sonen som just nu älskar monster.....Oj, nu drömmer jag mest. Den ska dessutom få plats i handbagaget!...Man kan ju alltid drömma sig bort, då flyger iallafall tiden iväg och det är ett mkt billigt sätt att resa. Dessutom är är det helt underbart att resa med barn i drömmen. Inget krångel eller gråt, inga trötta ben och föräldrar...men å andra sidan varför skulle man då behöva denna roliga väska....Titta och dröm du också om resor som är härliga med din familj. Och om du vill spana in Gruffalonväskan.

Märkliga livet.

Besök hos barnmorskan idag v.13-7. På något sett gick det att ta bilen och komma iväg i god tid till barnmorskan. Idag var upplägget tydligen djupintervju...jag svarade snällt på frågor om alkoholvanor, alla släktens sjukdomar inklusive allt jag redan svarat på sist jag var där. Hon frågade jätte mycket om hur det var då jag kom hem från bb efter att sonen fötts, om jag var nedstämd osv. Jag kände mig tillslut tvungen att säga att det var lite jobbigt att inte sova så mycket på natten, men jag kan ju i efterhand säga att jag aldrig varit lyckligare i hela livet. Vilken njutning att äta, att sova, att röra mig, även fast jag knappt orkade röra mig så var det härligt att ha fått kommit ur illamående bubblan. Jag kände mig alldeles rörd inombords av tanken på att jag antagligen ska få återuppleva en sån tid igen.

Sedan berövades jag många rör blod under samtidigt hulkande. Då jag tillslut var klar, hade parkeringstiden löpt ut för länge sedan.

Nästa station var dagishämtning. Sonen vägrade sitta i bilstolen bak och ville sitta fram. Vilket han tydligen börjat få göra utan min vetskap och utom min kontroll. Vissa saker kan man helt enkelt inte styra över då ens huvudsyssla är att värma upp sängen hela dagen. Nyttigt att komma ut i verkliga livet. Sonen stod och grät några minuter utanför bilen tills jag fick leda in honom och knäppa fast i bilstolen. Så var den saken utagerad!

Det blev en märklig kväll med både OS glädje över Björn Ferrys guld och flera mindre glädjande besked om vad livet kan innebära för människor som finns runt oss. Då känns min situation med illamående och allt vad det medför som en trygghet, jämfört med andra familjer som under sista dygnet balanserat på linan mellan liv och död. En sån dag kramar jag sonen och maken godnatt med en speciell känsla och stor ödmjukhet inför vad livet kan innebära.

Snöveranda och lite energi!

Snöfritt....en liten bit utanför köksdörren, inte pga vårsolen på ngt vis. Utan här gäller andra metoder för att uppnå detta! Maken skottade igår. Vi har aldrig haft så mycket snö, sen vi flyttade till vårt hus. Han skottade så nu kan jag ta med en stol ut och slå mig ner i solen och det finns ett bord av snö att ställa tekoppen på. Det känns som lite mera frihet. Jag känner att jag har lite mera energi, men det är kanske nu utmaningen börjar ordentligt. Jag har ork att tänka på saker jag behöver göra och tro att jag kan orka, så blir det total stopp. Att orken tar slut och illamåendet tar över kroppen. Det kommer hända många gåger. Då gäller det att inte bli besviken, att notera att så är fallet och lägga mig och vila till en annan dag. Det hände idag då försäkringskassan ringde. Det var något som inte stämde med mitt sjukintyg...Det var inte så lätt att hitta intygskopian bland alla papper som samlats på skrivbordet. (Jag har ju knappt orkat ta mig in i kontoret förut). Men i takt med att jag tog mig igenom pappershögen i jakt på rätt papper, växte listan med saker jag kommit på efterkälken med. Få saker som måste åtgärdas snabbt, men om dom legat sen början av januari...börjar vissa kännas som bäst före datum passerat. En sak i taget!! Jag blev trött och lite arg på att försäkringskassan ringt just när jag tyckte jag hade lite energi att ta tag i vissa saker och så blev det inget av min planerade energiinsats. Den får tas en annan dag!! Tillslut kom jag ut på min snöveranda för att lapa lite sol, strax innan den försvann bakom berget.

Tre tabletter om dagen.....kan det vara så svårt?

Att komma ihåg om jag tagit min medicin är lättare sagt än gjort. Dagarna ser så lika ut och timmarna tickar på. Jag har ungefär samma kläder på mig, om jag ens kommer i några riktiga paltor....plötsligt flyter dagar och timmar ihop. Det är alldeles omöjligt att minnas när jag tog tabletterna senast. Ibland ställer jag mobilen på alarm, men ibland när jag har mina dåliga stunder skulle jag kunna ta dubbelt upp av tabletterna eftersom det känns som medicinen inte verkar, känns som jag måste glömt senaste tabletten..... Nu har jag iallafall löst problemet med att klippa isär medicinkartan. Tre tabletter i varje klipp! Nu ligger dom i mitt vackra cementhjärta och väntar på att sin stund på dagen skall bli kommen. Ojdå medicindax....

Mackätarteknik och elefantkänning!

Just nu känns det som jag fattat lite bättre hur det ligger till med mitt illamående...inbillar jag mig. Ifall jag gör minsta ansträngning före 11.30-12.00 tiden dvs. mer än sova,andas,träna autogen träning, stirra i taket, läsa tidningen, tala i telefon eller surfa på bärbara datorn i sängen blir dagen garanterat en sämre dag. Det är alltså uteslutet att ens gå upp på toaletten....eller hämta frukost per egen maskin. Då är det kört. Frukosten måste levereras till sängen i små portioner. Ibland tar det en timme att få i mig 1 dl yogurt, fast rostmackorna brukar slinka ner på ett kick. Så någonstans där inne finns iallafall tekniken kvar hur man ska äta mackor. Eftersom jag i normla fall är otroligt förtjust i mackor. Jag skulle inte välja att vara utan bröd i längden, det skulle inte vara ngt för mig!

Vid 12 tiden kan jag sakta smyga igång kroppen, ta mig ut till soffan eller ligga på sackosäcken och fortsätt vila där. Förhoppningsvis varvat med att äta och lite pyssel i huset, kanske ett bad som igår. Hoppas jag har rätt....igår och idag har teorin kännts helt verklighetsförankrad.

Men några krafter över för att orka med OS på ordinarie tid med sändningar runt midnatt, tror jag inte ens jag kan medicinera mig till. Tur att dom inledande tävlingarna sändes på rätt lagom sändingstid. Kvällens damishockey med vinst mot Schweiz var ju en bra OS-inledning. Skidskytten var ju spännande, men trist att det inte räckte till medaljer. Det som alla hoppats på för A-K och Helena!!

Oftast brukar ju vila hjälpa mot trötthet i kroppen, men att vila i tvsoffan var ikväll mest en ansträngning. Då jag skulle resa mig väckte jag tydligen elefanten inom mig. Otroligt tung kändes kroppen under färden på ca 10 m till sängen. Jag som knappt ökat ett kilo i vikt sen jag blev gravid, hur ska det kännas i v 40?

På besök i min egen vardag!!

Idag är tack och lov varit en bättre dag. Jag har haft ork att krypa ner i badet. Duscha skulle aldrig gå, fast det går ju att "liggsitta" på golvet och duscha.... det minns jag var enda alternativet när jag låg på sjukhuset då jag väntade sonen. Dagens bad var en helt otroligt underbar känsla. Åh vad skönt att få håret tvättat. Jag känner mig lite som en ny människa. Ni vill inte veta när jag orkade bada senast, tvätta sig går ju an men att bada eller duscha, det är inte prio ett på min dagliga lista. Det är mycket annat som är mera livsnödvändigt! Att bada kräver alldeles otroligt mkt ork. Och idag har jag haft orken på min sida! Jag förväntar mig inte att morgondagen skall bli likadan. Det är lika bra, så blir jag inte så besviken!

Idag kunde jag åka med och hämta sonen på dagis. Åh vad skönt att få gå på studiebesök i vårat vanliga vardagsliv för några minuter. Efter middag orkade jag tillomed skära lite fruktsallad till vårt fredagsmys framför På spåret.

Dagens minuter då livet kännts lite mera som vanligt gör mig glad. Minuter av livet utan rädsla och tankar på att jag måste kräkas, bara en liten illamående gubbe som sitter på min axel. Jag måste väl helt enkelt bli vän med den lilla filuren, så mycket vän man kan bli....

Vältränade kräkmuskler!

Om det är ngt jag saknar just nu är det att kunna röra mig fritt. Då menar jag inte sväva i tyngdlöshet som en astronaut, utan att det vore underbart att kunna träna lite, iaf gå en långsam promenad, eller åtminstone klara ta mig till tvättstugan i andra sidan av huset. Jag ligger och funderar på hur svag jag kommer bli och hur mkt muskelmassa som kommer försvinna under denna period. Efter sonen föddes tror jag det tog 14 dgr innan jag gav mig ut på promenad. Jag hade sån otroligt dålig kondition att jag blev svettig av att plocka ur diskmaskinen, men oj vad lycklig jag var över att jag äntligen kunde göra det......Ja dom enda musklerna som inte förtvinnar just nu är kräkmusklerna. Dom är vältränade som attan just nu. Men snart går det nog utför där också, dom börjar bli rejält överansträngda. Jag vaknar då och då av kramp i magen och bröstkorgen. Hur kör man återhämtningsträning för kräkmusklerna? Alldeles för många muskler är aktiverade hos mig just nu iallafall, just för att hindra att jag ska kräkas.....

Rörelsesjukan...

Imorse var det annorlunda igen, som om rörelsesjukan bara varit borta på semester och nu kommit åter. Jag fick i mig en rostad macka sedan var det stopp..tog flera timmar att dricka ett glas äppeljuice. Plötsligt var jag tillbaka på ruta ett. Det värsta är nog besvikelsen över att det inte blir bättre för varje dag. Jag ringde min man bara för att få höra hans röst och få lite andhämtning från mitt tankemantra: inte kräkas, inte kräkas. Men idag kändes som jag höll på att tappa greppet om tankarna, för vanligen försöker jag styra dom till att intala mig: Jag klarar det här. Det ordnar sig. Jag klarar att må illa, utan att kräkas.

Sedan bestämde jag mig för att inte svara i telefon alls...men när det ringde och jag såg vem det var ändrade jag mig. Tack till er som ringde idag....min dag blev så mycket lättare. Första samtalet var fyllt av kloka och omtänksamma ord från en arbetskamrat som gått i pension,det gav mig lite av modet tillbaka för dagen. Hon kämpar själv på ett beundransvärt sätt mot en sjukdom som lurar bakom varje vardagskrok i tillvaron. Nästa samtal kom med frågan om jag behövde lunchleverans. Kroppen skrek nej och min hjärna sa JA. Äta måste jag ju. Mat och en god väns sällskap. Kunde jag få ett bättre erbjudande? Jag tackade ja och kämpade mig upp för att öpnna dörren och fick sedan i mig en hel del kycklingsallad liggandes i soffan. Tusen tack fina vännen. Annars hade jag antagligen inte kommit till soffan förran till barnprogrammen med sonen! Sedan blev det ännu fler telefonsamtal. Det är bra att få små rapporter från verkligheten därute. Men oj vad jag blir påmind om att tiden går. På en fråga från jobbkollega om ett visst papper, insåg att det är var en omöjlig uppgift att minnas var papper låg på jobbskrivbordet....och bara tanken att ta mig dit inom en snar framtid känns idag mkt avlägsen, om än omöjlig.

Tårar!

Igår kväll var det riktigt jobbigt. Dagen var inte så lätt och på kvällen kändes inte alls som Esucosen gav nån effekt. Jag mådde värre än efter konserten härom kvällen, fast jag bara vilat och suttit uppe lite under dagen. Plötsligt var det bara tårarna kvar att ta till. Att vakna idag var bättre. Sonen bestämde att hans allra mest älskade gosedjur skulle bo i sängen hos mig hela dagen och inte följa med honom till dagis. Jag fick också rosor av mamma igår. Dom står så fint på bredvid sängen tillsammans med alla vattenglas, barntandborsten (som fungerar att använda ibland) och kräkpåsen!

Har sedan surfat lite på hyperemesis sidor. Efter att tag hittar jag ganska mycket skrivet. Härligt att det finns ett eget forum. http:hyperemesis.egetforum.se.
Det är samtidigt konstigt att det skrivs så mycket tokigheter på barn och föräldrasidor som ska vara granskade av medicinskt kunniga ex att miljöombyte är mkt bra vid hyperemesis...Vem orkar resa bort när man inte tar sig in i duschen hemmma? Eller ens kan hämta posten? Jag läser om alla tips från sjukvårdspersonal som landat helt fel, att ha en skorpa bredvid sängen kanske hjälpt vissa men inte så många av oss med hyperemesis.

Hjälp, det behöver man i stora doser! Jag har tur som tex haft min mor här sedan i helgen, men nu är det dax för oss att klara oss själva resten av veckan.

Fånge i min egen kropp!

Idag är jag trött, sådär så det kryper i kroppen av trötthet. Men jag kan inte sova, inte vara uppe nån längre stund. Idag är jag, liksom alla dagar de senaste 3 veckorna en slags fånge i min egen kropp. Jag kan inte ta mig härifrån. Det här att bita ihop och kämpa, ta sig samman, ignorera kräkningar och illamåendet är ju ingen lösning. Bara så svårt att veta var gränsen går. Går gränsen vid att sitta uppe över middag, se ett tvprogram i soffan? Om kraft kapitalet varit så överskådligt som pengar på ett bankkonto, hade jag kunnat dela dom med antal dagar som jag förväntas ha kvar på min graviditet och disponerat ex 127 kr om dagen.....Och allt hade varit i balans. Nu kanske min kraft är mer som en aktie som går upp och ner. Inte ens experterna kan förutsäga värdet säkert från dag till dag. Än mindre kan dom säga hur lång tid återhämtningen tar efter ett kursfall.
Idag har desseutom inte börsen stängt ännu, så mycket kanske kan hända innan stängningsdags.

Sol!

Världens soligaste dag. Önskar jag orkade ut, men det är tur att vi har stora fönster så solen lyser på mig ändå. Kom inte upp förrän vid halv ett, sedan gick det bra att sitta uppe. Det är stort framsteg. Glömde ta Esucos med halvtimmes marginal. Oj vad dålig jag blev. Illamåendet är liksom uthärdligt, men kväljningarna och kräkrisken kommer direkt när Esucosen går ur kroppen. Jobbig känsla. Tur att Esucos finns!!

Såg "Himlen kan vänta-ett år senare". Jag inser att min jobbiga tid, inte är så svår jmfr om det hade varit en livshotande obotlig sjukdom jag haft! Jag har ett liv att leva framför mig och det här är en slags transportsträcka dit, en parantes som jag måste gå igenom.

Återbud !

Det går inte att åka iväg...Det känns omöjligt. Nu har vi också pratat mycket om vi vill göra fostervattensprov istället eller inte. Vi har bestämt att det inte är aktuellt heller. När jag tittar på statistiken, så är jag glad att jag inte äldre. Nu är det slutet på vecka 12 och då har vi ju statistiskt iallafall snart, passerat tiden när missfall är vanligast. På något sätt känner vi oss ganska lugna nu, om man jämför med första graviditeten då vi var mkt oroliga. Vi hade svårt att ta in att barnet inte skulle påverkas av att jag var så dålig, så kraftlös och kände mig så sjuk. Även att ta mediciner under graviditeten kändes jätte jobbigt, även om riskerna bedömdes vara små eller av övergående karaktär.

På kvällen fylldes huset upp. Det kom goda vänner som köpt sommarstuga i närheten och hälsade på. Att umgås i lagom dos, är ett bra sätt att för en stund lura mig själv att det nog inte är så farligt...med illamåendet ändå. Sedan kom min mamma för att bo här och bistå oss med hjälp ett par dagar. Framförallt är det morgon och förmiddag som vi inte fixar själva, eftersom dagis inte är öppet då min man börjar jobba och jag inte kan lämna sonen på dagis. Vilken tur vi har som får sån fin hjälp från många nära och kära. Annars skulle det aldrig gå!

Dopkalas!

Idag var det dax för en annan typ av utflykt. Dop för goda vänners dotter i kyrkan. I och med att det var på eftermiddagen, kändes det rätt ok att åka iväg. Fint dop med solosång och överdådigt dopfika. Kul att vara bland vänner. Som vanligt när det finns stora ytor började barnen springa runt runt. Då är jag chanslös om jag ska stoppa sonen....Två timmar var precis vad jag orkade. Då var det dax för hemgång från det trevliga kalaset.Idag blev jag mest otroligt trött, ingen större kräkrisk!

Kräkandet kom istället på kvällen. Maken hade åkt iväg till vänner för att få lite välbehövlig egen tid. Sonen var utmattad av allt springade på dopet och sommnade vid halv sju. Jag låg i soffan tills sonen vaknar till och ropar att han bajsat. Då stapplade jag upp för att byta på honom. Det gick så där...en hulkande mamma som försöker trösta gråtande pojke samtidigt som blöjan ska bytas. När sonen var tillbakastoppad i sängen höll det inte längre. Då kom fina middagen och kanske även nyss intagna Esucosen upp. Det känns jävligt att inte klara att ta hand om sin egen son. Hur ska jag klara en tågresa till stockholm imorgon. Det känns inte som ett realistiskt alternativ, men jag får se hur känslan är imorgon.

Lalehlycka!

Idag blev det såklart en sämre dag, eftersom jag mådde "riktigt bra" igår...Det var mest sova och vila i sängen hela dagen av två orsaker.
1. Jag var trött och matt av det jävliga illamåendet. Orken från igår var liksom bortblåst.
2. Försökte förskjuta medicinens effekt. Genom att ta den nån timme senare, då jag måste vara pigg ikväll.

Jag gav Lalehkonsertbiljetter till maken i julklapp. Jag hade bestämt att den här kvällen måste jag uppleva....även om det skulle vara bli kräkning mitt under konserten. Svärföräldararna kom för att vara barnvakt.
Ngt jag inte tänkt så mkt på, men som gick upp för mig var att mina byxor börjar bli så trånga...och dom som jag haft sista tiden la jag in i tvättmaskinen imorse, men orken att hänga upp dom infann sig inte. Tillslut hittade jag ett par jeans med låg midja och det funkade, med undantag för glipan som blev mellan tröjan och jeansen då jag satt ner. En sjal knuten runt höfterna fick bli räddningen!!

Konserten var helt otrolig. Vilken scennärvaro, musikalitet, glädje och fantastisk sång hon bjöd på. Jag blev så glad av hennes lekfullhet, att skrattet bara bubblade fram varvat med att jag verkligen blev rörd så tårarna var nära. Det blev bara bättre av att jag också har fina minnen till flera av låtarna. Musik brukar hjälpa för att mota bort illamående toppar,och visst gick det bra ett tag...Sen blev det lite mycket. Å ena sidan önskade jag att konserten aldrig skulle ta slut. Å andra sidan, blev jag mer och mer osäker på hur lång tid jag hade kvar för att klara ta mig hem. Trots detta orkade jag prata med några vänner när ljuset tänts...vägen till bilen kändes lång. Tillslut kom vi hem, uppfyllda och lyckliga av att stannat upp en stund i en annan värld. Lalehvärlden!

Innan jag kom i säng, var det långa jobbiga minuter. Maken fick stötta mig från toa till sängen. Strax somnande jag till tonerna av gissa vem??

Det är otroligt mycket värt med stunder som ikväll. Något att se framemot, få glädje av och för att jag ska få känna mig lite mer som mitt vanliga jag för en liten stund.