Utmattad!

Jag är totalt utmattad efter bilresan hem från Stockholm.Strax efter mörkrets inbrott klev vi innanför dörren hemmavid. En gigantisk fullmåne krönte himlavalvet. Jag undrar varför hemresor är så mycket värre än bortresor? Just nu har själva resa tagit på krafterna, även om jag mest vilat...Jag ångrar bittert att vi åkte. Jag mår så illa så det förslår. Därtill har jag haft ont i magen och ryggen under sista dygnet. Jag oroar mig lite att det är något galet? Eller är det bilåkandet och soffligganet på olika soffor, sängar under helgen som även ger dessa fysiska känningar? Jag tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. Där är det vägen till målet som är det som berikar och äventyret i livet. Just nu vill jag inte ha något äventyr. Jag vill ha lugn och ro. Jag orkar inte rikigt med att ens uppleva vägen på ett sånt sätt. Jag vill till målet utan transportsträcka! Vägen bryter ner mig. Orkar inte! Jag känner mig dum inuti för att jag i min enfald hoppades jag skulle orka bättre. Det var dumt att vi åkte bort. Å andra sidan fick jag se mina älskade syskon och familj....Nu är det avklarat.

Kalasdag!

Fint att vara hos Bror. Sonen kusin fyller tre år. Kämpigare än vad jag trott att vara borta. Lägenheten är inte stor, men jag orkar ändå inte vara uppe mycket. Orkar med att prata med syskonen och kan sitta med då brorsans vänner kommer. Skönt med bara tre barn på kalaset. Det är fina små stunder med skratt och glädje. Jag är glad att träffa alla i familjen, det känns viktigt då vi haft en sån jobbig period bakom oss. Tack för att ni stöttar!

Vilja!

Med viljan kommer man långt. Att åka till stockholm, sittandes i bil har kännts som en omöjlighet, men idag var det dax att hälsa på bror och familj i stockholm. Igår tog all kraft slut, då jag skulle packa. Så maken fick packa åt mig, när jag låg och åt frukost i sängen. Känslan var inte så bra, så jag försökte ligga blixt stilla så länge det gick....tills sonen hade tagit på sig overall och gick till pappa och sa: mamma vill inte förbereda sig för att vi ska åka. Då var det bara att försiktigt kliva upp, borsta håret och ta sig ut i bilen med väskan laddad med kräkpåsar. Första stoppet blev hamburgare för att vi skulle bli mätta i magen. Nästa båtklubben eftersom snön nästlat sig in i vår vinterklädda båt. Då låg jag i klubbstugan och sonen körde bilar på min rygg, medan maken slet med snö och is! Därefter bilresa i dimma och snöyra. Det blev ett kortstopp med fika och bollhav för sonen. Jag förundras över hur mkt det tar av mina krafterna att gå uppför tio trappsteg till fiket. Det över fem veckor sedan jag gick i en ordentlig trappa. Illamåendet går hyfsat att hålla kontrollen över. Det är orken som bara inte existerar. Jag är så trött hela resan och väl framme många timmar senare så blir min plats på soffan. Vi får en härligt solgul värmande soppa med nybakat bröd i härliga familjens sällskap. Jag är glad, men känner mig som en orörlig elefant under resten av kvällen. Runt mig stormar alla barnen som tillslut stupar i säng. Jag följer strax deras exempel och när vi alla sover imponerar Sveriges curligdamer borta i kanada. En guldmedalj rikare är Sverige i natten.

Vila, vila och liten stunds jobb!

Idag har det blivit mycket vila, vänbesök, men också lite jobb.
Mitt i lunchvilan dök en vän upp och kokade te åt mig. Hon hade sin lilla tjej med sig, så rummet fylldes av en bebis som just fått sina första tänder och smålog mot allt! Det blev en mysig stund, då annars dagen startat trött och segt. Mot sena eftermiddagen blev det dax att åka till jobbet. Pga ändringar i jobbets datasystem nästa vecka, kände jag mig mer eller mindre tvungen att åka dit och avsluta några saker som inte skulle ligga ogjorda. Det kändes inte heller så lätt att låta någon annan göra jobbet....Nåväl, på plats var det roligt att träffa flera jobbarkompisar. Åh, vad jag saknar er!! Tack för all omtanke. Jag hade så gärna pratat mera med flera av er, men min "pigga"tid kändes begränsad. Jag är så imponerad av mina kollegor som trots stora förändringar på jobbet inte ger upp och tappert kämpar på. Det är med sorg i hjärtat jag inser att det kommer se väldigt annorlunda ut, den dag jag skall jobba på allvar igen. Något gästspel hoppas jag ju komma in på innan jag tar föräldraledigt. Men det är väl troligast efter sommaren, allt nytt kommer att märkas fullt ut...Det är få förunnat att ha fått jobba på en sån arbetsplats med en sån sammanhållning och ett sånt positivt arbetsklimat som vi haft. Det känns sorgligt att en del av detta skall gå förlorat pga nedskärningarna som just nu träder i kraft i en helt ny organisation. Och allra konstigtast är att flera kollegor redan helt slutat pga detta.

På väg ut orkade jag inte alls hålla kroppen i schack och stod och kväljdes på parkeringen. Det var det värt för en stunds fokus på annat! Väl hemma vila igen. Sen fick jag på något sätt lite kvällsenergi och lagade ett par byxor till sonen. Det tog lte mer tid än vanligt eftersom det inte bara var att sy..utan nu sydde jag snabbt en söm, la mig på golvet och vilade och nålade, sydde nästa och la mig på golvet....upprepade denna procedur några gånger. Det känns skönt att äntligen haft en dag då jag gjort några "riktiga saker" fast ändå mest vilat.

Vecka 15.

Nu ger vi oss in i v 15. Det känns som tiden bara flyger iväg. trots den oändlighetsfaktor som präglar tanken på att detta ska få ett slut i mitten av augusti. Jag tror mig ana små rörelser i magen redan nu...under första graviditeten tog det lång tid till jag kände något, eftersom jag inte visste hur det ska kännas. Nu tycker jag det känns som små rörelser. Och varför inte..något är det som är annorlunda. Då finns bara uteslutningsmetoden...vad kan det annars vara

Idag skulle jag för första gången på mycket länge ge mig in i matlagningskonsten. Det stod något så avancerat som blodpudding på menyn. Säg inte att det inte är att laga, det består av flera moment....skära, steka och även momentet hålla reda på treårig son! Såklart ringde det på dörren precis då vi stod med knivarna i högsta hugg. En jobbarkompis som skulle lämna lite grejor. Sonen fick en skiva blodpudding att skära under tiden jag pratade på i hallen....så var det lite tyst i köket....sedan kommer sonen bärandes på hela blodpuddingblocket, men det ser inte ut som det ska. Det är halvt uppätet, med tandmärken överallt! Vi skrattade högt åt detta tokeri. Och jag fick snabbt skicka hem min kompis. Sedan gällde det att handla snabbt för husfridensskull. Snabbt mat på bordet innan sonen svälter ihjäl...eller rättare sagt tappar alla trådar av tålamod. Eftersom det nog inte gick någon nöd på magen..fylld med ett halvt rått blodpuddingsblock. Trots detta slukade han strax tre skivor och stor mängd sylt. Hans tålamod var dock mycket begränsat resten av kvällen och jag helt slut vid läggningsdax. Jag blev tvungen att gå från sagoläsandet eftersom jag mådde så kräkilla. Då jag kom tillbaka hade han dukat upp låtsastårta till mig, som jag skulle ha vid sängen under kvällen. Han vet på sitt sätt,i sin värld, vad jag kan behöva för att klara en jobbig kväll.

Den fina bilden finns på en sida där man även kan se en film om hur fostret utvecklas. Ta gärna en titt på det otroliga som faktiskt långsamt sker, fast jag skulle gärna föredra dom 4 minuterna som filmen är lång!!!

Vad tar du för givet?

Dax för ett besök i byggnaden där min vanliga verklighet till stor del annars äger rum....Konstigt att jag i vanliga fall brukar gå omkring i korridorerna och tänka på allt annat än att gå. Idag upptog det större delen av min uppmärksamhet. Gå sakta, gå utan att kräkas, inte för fort, snart kan jag sätta mig. Jag har faktiskt lite mera ork och kräkrisken är lite mindre vill jag tro...det var aldrig nån risk under dagens strapats! Dagens utflyktsmål var alltså blodprovstagning. Väl där trodde den som tog proverna antagligen att jag var panikslagen inför provtagningen....blek, sammanbiten och inte speciellt pratsam. En sån här gång orkade jag inte berätta. Det stod ju redan att jag var gravid på remissen. Det var ju över på ett kick och då var det bara att kämpa sig ut till min hemtransportör.

Visst det känns lite jobbigt att jag inte klarar vardagens enkla saker bättre än jag gör nu. Men på det hela är det ju faktiskt bara ens egna förväntningar som hänger ihop med om det blev en lyckad dag eller inte. Om jag jämför med en dag i vanliga livet, är ju en dag som denna katastrofalt oproduktiv. Det skulle kännas förskräckligt med en så dåligt fungerande kropp. Men å andra sidan så klarade jag av vad jag skulle och kan jag vara nöjd över det, så då kan det vara en bra dag?? Dagen kunde fortlöpt på tusen andra sätt betydligt värre än idag. Jag har fått tillbringa kvällen med min fina son, även om vi inte kan göra allt som vanligt så försöker jag njuta av de små stunder vi får tillsammans. Idag passade vi på att fira en namnsdag med "lyxiga" köpta plättar till middag. Det blev en speciell stund som en annan gång kunde gått helt obemärkt förbi. Det är inte så tokigt att stanna upp ibland och byta perspektiv. Det bästa hade ju varit om jag kunnat gjort det innan tillvaron blev så här! Tänk efter du kanske borde njuta mer av något, du tar helt förgivet!

Allt jag orkar är en bonus!

Att planera dagen är just nu.....ganska svårt. På något sätt är det lättare att planera vad som inte ska ske en dag, så får det jag helt enkelt orkar göra bli en bonus! Idag väcktes jag av hockey på tvn...anslöt mig snabbt på SVT play. Dagen började ju bra ur OS perspektiv iallafall. Annars har det varit en seg dag, med några ljuspunkter!Jag har kunnat äta en semla och kvällen gick hyfsat, då jag var ensam hemma med sonen. Det blev en hel del plastdjurslek och sagoläsning. Otroligt vad en treåring kan anpassa sina aktiviteter. Han visar en otrolig omtanke genom att acceptera att jag leker med honom på mina villkor...ofta liggandes i soffan eller sängen. Han somnade nyss och nu ligger jag och andas i soffan. Det känns bra att jag fixade kvällen, utan annan hjälp än att maken hämtade sonen på dagis. Tusen tack för fina mail jag fått från några er som läst vad jag skrivit. Det hjälper mig mycket att ni är med mig i tankarna. Stort tack och godnatt!

Barnsligt roligt!

Att leka med plastdjur är väl inte någon drömaktivitet i vanliga fall, men idag kändes roligt att kunna leka och delta i sonens vardag, nästan som en vanlig dag.....då sonen inavaderade sängen med sina plastdjur. Dinosaurer som stångades och pandor som var hungriga. Antagligen kommer jag att vakna inatt och känna en gris eller isbjörn i ryggen...En djur som blev kvarglömd i sin kuddgrotta eller så rädda för stordinosauren att dom inte tordes komma ut på många timmar! Detta var ett litet smakprov på vad som försigick här i huset på förmiddagen.
Sedan kom en vän och hennes dotter på besök. Liggandes på golvet gick det bra att spela sällskapsspel med två 3 åringar. Dom har inte heller någon större uthållighet. Fikat som följde blev riktigt lyxigt, och det lyste ur barnens ögon, eftersom dom hade med sig muffins och rulltårta redan inhandlats för besöket! Även jag tyckte fikat smakade bättre än på länge. Det är skönt att kunna fokusera på något annat en stund, vilket är naturligt när det kommer trevligt besök!! Under förmiddagen hade maken redan lagat middagsmaten innan han gick till jobbet , så det var enkelt att bjuda gästerna på en god middag. Där slog jag två flugor i en smäll...trevligt middagssällskap och lite kökshjälp. Ovärdeligt en dag som denna, då maken jobbar kväll och sonen skall lekas och busas med och läggningspyssel och kvällsfikeservice ligger på mitt ansvar!

När man inte träffas så ofta finns mycket att avhandla, inte helt lätt att hålla tråden samtidigt som två treåringar skall leka på lagom nivå....utan att hela huset vänds upp och ner....vi pratade en del om hur jag får tiden att gå...och snart blev jag vips utlovad att få lära mig mer om virkandets gåtor. Det blir spännande att se hur det går. Fortsättning följer framöver, om jag inte är ett hopplöst fall och bara trasslar in mig i garnet!

Vassa fötter!

I vanliga fall är mina fötter ofta lite dåligt uppassade, men jag försöker smörja in dom några gånger i veckan. Annars blir dom snabbt som sandpapper och antar skepnad med sylvassa kanter, just där skorna tryckt som mest. Nu har jag sällan skor som trycker, går i slowmotion och har all tid i världen att smörja in dom. Dom borde bli mjuka som bäbisfötter. Nejdå, det blir inte alls så. Det är värre än någonsin. Det är som om mina fötter får någonslags igelkottsjuka och skjuter tagg. Det är dock inte på långa vägar så extremt som under min förra graviditet, när jag när väntade sonen. När jag då tillslut återvände till verkligheten efter 14 dgr på sjukhus, fick jag en chock eftersom mina fötter såg mer döda ut än levande. Då var dom helt vita och spruckna och flagiga. Då antog jag att det berodde på uttorkningen, ....men nu är jag enl blodproverna inte uttorkad, då jag kan dricka utan större besvär. Ändå blir dom dag för dag mer lika rivjärn än fötter i ytstrukturen.Kanske fötterna har ett eget slags liv och tycker situationen är så djävlig att dom planerar att jag snart måste springa från mitt eget liv i ett slags barfotalopp. Dom tänker att det bästa sättet att förbereda sig på detta är genom att utrusta mig med piggsulor? Snart kanske det blir rivspår i parketten.... Idag ska jag iallafall bada dom små taggiga i brorsans hemgjorda fotsalt och sedan pyssla om dom lite extra. Då kan iallafall ingen anklaga mig för att jag missat ngt grundläggande i deras skötsel. Det kan ju också vara så att det är typiskt hyperemesis förlopp? Utan tvekan kan ju den dåliga blodcirkulationen och avsaknaden av fysisk aktivitet också spela stor roll.... Fotbaljan here I come!

En sång som medicin!

Jag har haft en bättre vecka och orkat var uppe lite mera. De är ju positivt på många sätt. Men det som varit svårast under sista dagarna är faktiskt att sonen varit så extremt pappig. Han som tidigare varit min solstråle och gett mig kraft med kramar och ord. Han blev plötsligt som förbytt. Det är väl inte så konstigt att det blir så om mamma inte finns där för sin son. Men det hugger i hjärtat när han hela tiden vänt sig till pappa och har behandlat mig lite som luft. Jag har kännt mig ledsen och avvisad. Jag som haft lite mer kraft att vara med och delta i vardagen ex. orkat sitta med hela måltiden, kanske skulle orka lägga sonen, leka med lego eller läsa saga. Och vad har jag vissa dagar mötts av? Att min son inte vill göra något med mig. Han vill bara vara med pappa. Det är bara pappa som gäller. Egentligen borde jag vara glad att han stärker sina band till sin pappa. Men efter två kvällar då sonen och jag är ensamma hemma, börjar vi hitta tillbaka till varandra. Ikväll har vi suttit i soffan och sett Hotell Kantarell och sonen har berättar om dagisdagen. Då jag fixar kvällsfika kommer sonen ut i köket och börjar sjunga för mig... Man kan höra vad någon ser, man kan känna vad någon hör (och visar med rörelser) och man kan räcka en vän sin hand och komma närmare varann, så tar han mig i händerna och kramar mig. Jag blir alldeles rörd. Fredagskvällen kunde inte få ett bättre slut. En liten sång, en barnhand i min hand och en varm kram av sonen. Det blev dagens bästa medicin för ett sårat modershjärta.

Demoner stanna djupt inne i grottan!

Vilken bra vecka jag haft...Då jag blickar tillbaka har det nog gått lite bättre dag för dag. Men jag är ju välbekannt med att det ofta kommer ett bakslag förr eller senare. Idag började det bra....En morgon och förmiddag utan någon som helst ansträngning. Då jag äntligen klev upp, kändes det riktigt bra. Bästa stunden på veckor. Jag kände mig nästan som vanligt hungrig och maten smakade mer som vanligt. Wow, ska det släppa nu?? Tänker jag först och känner försiktig lycka. Sedan kommer mörka demonen med en annan tanke. Tänk om barnet inte mår bra eller inte lever eftersom jag plötsligt känner mig så mycket bättre för en stund. Varför dessa tankar och varför kan jag inte bara njuta en liten stund. Men snart kommer illamåendet igen. Mellanmålet smakar som vanligt ” illamående mellanmål” . Nästa gång jag får en bättre stund ska jag BARA vara glad. Jag hopppas mina demoner kan stanna djupt in i grottan. Det tycker jag dom är skyldiga mig!!

Hur mår du?

Vad ska man svara på en sån fråga. När allt är ganska upp och nervänt av vad vanlig vardag innebär i vår familj. Är det sunt att vara ärlig. Kommer den som frågar att förstå, vill den förstå? De flesta har nog varit på besök i åksjuke/ sjösjuke och kräksjuke träsket en dag eller två...men att leva här är ju få unga friska människor "förunnat". Jag och mina ”medsystrar”är väl utvalda av nån yttre kraft. Eller är det bara en omöjlig genetetisk kombination som ändå blir möjlig, pga kroppens otroliga anpassningsförmåga och överlevnadsinstinkt. Iallafall är det inte så lätt att svara när ni frågar. Jag försöker svara så ärligt jag kan. Idag har jag sagt upp och ner. Det har kännts lite bättre sista dagarna. Det är ju iallafall bra att jag kunnat vara uppe kortare och ibland längre stunder. När jag tänker på min dag undrar jag vad jag gör...jag går upp och går och lägger mig sedan ligger jag och surfar bort tiden? Mitt inre tempo är i slowmotionhastighet just nu och det är bara att acceptera för att inte göra det ännu svårare att uthärda tillvaron. Å andra sidan står jag mitt i en skapande process av en ny människa. Vem har sagt att det ska vara lätt? Jag har mycket bra och fint runt mig också. Min familj som uppvisar ett fantastiskt tålamod och ger mig så mycket glädje. Idag kom bästa vännen med sina barn. Hämtade sonen på dagis och pysslade med mat och kök. Barnen fick leka och mysa. Tusen tack! Jag har också fått världens finaste brev av en kär syster. Då tänker jag att det är en ovärdelig gåva till min son som just nu växer i min mage. Ett syskon att dela resten av livet med.

Drömstund...vill ut och resa med barn!

När jag bara kan tillbringa tid i sängen....så har jag börjat läsa några bloggar. På kängrupojkenspappa blogg hittade jag den här....känns som fantastiskt att ha på alla resor jag och familjen ska göra. Sonen som just nu älskar monster.....Oj, nu drömmer jag mest. Den ska dessutom få plats i handbagaget!...Man kan ju alltid drömma sig bort, då flyger iallafall tiden iväg och det är ett mkt billigt sätt att resa. Dessutom är är det helt underbart att resa med barn i drömmen. Inget krångel eller gråt, inga trötta ben och föräldrar...men å andra sidan varför skulle man då behöva denna roliga väska....Titta och dröm du också om resor som är härliga med din familj. Och om du vill spana in Gruffalonväskan.

Märkliga livet.

Besök hos barnmorskan idag v.13-7. På något sett gick det att ta bilen och komma iväg i god tid till barnmorskan. Idag var upplägget tydligen djupintervju...jag svarade snällt på frågor om alkoholvanor, alla släktens sjukdomar inklusive allt jag redan svarat på sist jag var där. Hon frågade jätte mycket om hur det var då jag kom hem från bb efter att sonen fötts, om jag var nedstämd osv. Jag kände mig tillslut tvungen att säga att det var lite jobbigt att inte sova så mycket på natten, men jag kan ju i efterhand säga att jag aldrig varit lyckligare i hela livet. Vilken njutning att äta, att sova, att röra mig, även fast jag knappt orkade röra mig så var det härligt att ha fått kommit ur illamående bubblan. Jag kände mig alldeles rörd inombords av tanken på att jag antagligen ska få återuppleva en sån tid igen.

Sedan berövades jag många rör blod under samtidigt hulkande. Då jag tillslut var klar, hade parkeringstiden löpt ut för länge sedan.

Nästa station var dagishämtning. Sonen vägrade sitta i bilstolen bak och ville sitta fram. Vilket han tydligen börjat få göra utan min vetskap och utom min kontroll. Vissa saker kan man helt enkelt inte styra över då ens huvudsyssla är att värma upp sängen hela dagen. Nyttigt att komma ut i verkliga livet. Sonen stod och grät några minuter utanför bilen tills jag fick leda in honom och knäppa fast i bilstolen. Så var den saken utagerad!

Det blev en märklig kväll med både OS glädje över Björn Ferrys guld och flera mindre glädjande besked om vad livet kan innebära för människor som finns runt oss. Då känns min situation med illamående och allt vad det medför som en trygghet, jämfört med andra familjer som under sista dygnet balanserat på linan mellan liv och död. En sån dag kramar jag sonen och maken godnatt med en speciell känsla och stor ödmjukhet inför vad livet kan innebära.

Snöveranda och lite energi!

Snöfritt....en liten bit utanför köksdörren, inte pga vårsolen på ngt vis. Utan här gäller andra metoder för att uppnå detta! Maken skottade igår. Vi har aldrig haft så mycket snö, sen vi flyttade till vårt hus. Han skottade så nu kan jag ta med en stol ut och slå mig ner i solen och det finns ett bord av snö att ställa tekoppen på. Det känns som lite mera frihet. Jag känner att jag har lite mera energi, men det är kanske nu utmaningen börjar ordentligt. Jag har ork att tänka på saker jag behöver göra och tro att jag kan orka, så blir det total stopp. Att orken tar slut och illamåendet tar över kroppen. Det kommer hända många gåger. Då gäller det att inte bli besviken, att notera att så är fallet och lägga mig och vila till en annan dag. Det hände idag då försäkringskassan ringde. Det var något som inte stämde med mitt sjukintyg...Det var inte så lätt att hitta intygskopian bland alla papper som samlats på skrivbordet. (Jag har ju knappt orkat ta mig in i kontoret förut). Men i takt med att jag tog mig igenom pappershögen i jakt på rätt papper, växte listan med saker jag kommit på efterkälken med. Få saker som måste åtgärdas snabbt, men om dom legat sen början av januari...börjar vissa kännas som bäst före datum passerat. En sak i taget!! Jag blev trött och lite arg på att försäkringskassan ringt just när jag tyckte jag hade lite energi att ta tag i vissa saker och så blev det inget av min planerade energiinsats. Den får tas en annan dag!! Tillslut kom jag ut på min snöveranda för att lapa lite sol, strax innan den försvann bakom berget.

Tre tabletter om dagen.....kan det vara så svårt?

Att komma ihåg om jag tagit min medicin är lättare sagt än gjort. Dagarna ser så lika ut och timmarna tickar på. Jag har ungefär samma kläder på mig, om jag ens kommer i några riktiga paltor....plötsligt flyter dagar och timmar ihop. Det är alldeles omöjligt att minnas när jag tog tabletterna senast. Ibland ställer jag mobilen på alarm, men ibland när jag har mina dåliga stunder skulle jag kunna ta dubbelt upp av tabletterna eftersom det känns som medicinen inte verkar, känns som jag måste glömt senaste tabletten..... Nu har jag iallafall löst problemet med att klippa isär medicinkartan. Tre tabletter i varje klipp! Nu ligger dom i mitt vackra cementhjärta och väntar på att sin stund på dagen skall bli kommen. Ojdå medicindax....

Mackätarteknik och elefantkänning!

Just nu känns det som jag fattat lite bättre hur det ligger till med mitt illamående...inbillar jag mig. Ifall jag gör minsta ansträngning före 11.30-12.00 tiden dvs. mer än sova,andas,träna autogen träning, stirra i taket, läsa tidningen, tala i telefon eller surfa på bärbara datorn i sängen blir dagen garanterat en sämre dag. Det är alltså uteslutet att ens gå upp på toaletten....eller hämta frukost per egen maskin. Då är det kört. Frukosten måste levereras till sängen i små portioner. Ibland tar det en timme att få i mig 1 dl yogurt, fast rostmackorna brukar slinka ner på ett kick. Så någonstans där inne finns iallafall tekniken kvar hur man ska äta mackor. Eftersom jag i normla fall är otroligt förtjust i mackor. Jag skulle inte välja att vara utan bröd i längden, det skulle inte vara ngt för mig!

Vid 12 tiden kan jag sakta smyga igång kroppen, ta mig ut till soffan eller ligga på sackosäcken och fortsätt vila där. Förhoppningsvis varvat med att äta och lite pyssel i huset, kanske ett bad som igår. Hoppas jag har rätt....igår och idag har teorin kännts helt verklighetsförankrad.

Men några krafter över för att orka med OS på ordinarie tid med sändningar runt midnatt, tror jag inte ens jag kan medicinera mig till. Tur att dom inledande tävlingarna sändes på rätt lagom sändingstid. Kvällens damishockey med vinst mot Schweiz var ju en bra OS-inledning. Skidskytten var ju spännande, men trist att det inte räckte till medaljer. Det som alla hoppats på för A-K och Helena!!

Oftast brukar ju vila hjälpa mot trötthet i kroppen, men att vila i tvsoffan var ikväll mest en ansträngning. Då jag skulle resa mig väckte jag tydligen elefanten inom mig. Otroligt tung kändes kroppen under färden på ca 10 m till sängen. Jag som knappt ökat ett kilo i vikt sen jag blev gravid, hur ska det kännas i v 40?

På besök i min egen vardag!!

Idag är tack och lov varit en bättre dag. Jag har haft ork att krypa ner i badet. Duscha skulle aldrig gå, fast det går ju att "liggsitta" på golvet och duscha.... det minns jag var enda alternativet när jag låg på sjukhuset då jag väntade sonen. Dagens bad var en helt otroligt underbar känsla. Åh vad skönt att få håret tvättat. Jag känner mig lite som en ny människa. Ni vill inte veta när jag orkade bada senast, tvätta sig går ju an men att bada eller duscha, det är inte prio ett på min dagliga lista. Det är mycket annat som är mera livsnödvändigt! Att bada kräver alldeles otroligt mkt ork. Och idag har jag haft orken på min sida! Jag förväntar mig inte att morgondagen skall bli likadan. Det är lika bra, så blir jag inte så besviken!

Idag kunde jag åka med och hämta sonen på dagis. Åh vad skönt att få gå på studiebesök i vårat vanliga vardagsliv för några minuter. Efter middag orkade jag tillomed skära lite fruktsallad till vårt fredagsmys framför På spåret.

Dagens minuter då livet kännts lite mera som vanligt gör mig glad. Minuter av livet utan rädsla och tankar på att jag måste kräkas, bara en liten illamående gubbe som sitter på min axel. Jag måste väl helt enkelt bli vän med den lilla filuren, så mycket vän man kan bli....

Vältränade kräkmuskler!

Om det är ngt jag saknar just nu är det att kunna röra mig fritt. Då menar jag inte sväva i tyngdlöshet som en astronaut, utan att det vore underbart att kunna träna lite, iaf gå en långsam promenad, eller åtminstone klara ta mig till tvättstugan i andra sidan av huset. Jag ligger och funderar på hur svag jag kommer bli och hur mkt muskelmassa som kommer försvinna under denna period. Efter sonen föddes tror jag det tog 14 dgr innan jag gav mig ut på promenad. Jag hade sån otroligt dålig kondition att jag blev svettig av att plocka ur diskmaskinen, men oj vad lycklig jag var över att jag äntligen kunde göra det......Ja dom enda musklerna som inte förtvinnar just nu är kräkmusklerna. Dom är vältränade som attan just nu. Men snart går det nog utför där också, dom börjar bli rejält överansträngda. Jag vaknar då och då av kramp i magen och bröstkorgen. Hur kör man återhämtningsträning för kräkmusklerna? Alldeles för många muskler är aktiverade hos mig just nu iallafall, just för att hindra att jag ska kräkas.....

Rörelsesjukan...

Imorse var det annorlunda igen, som om rörelsesjukan bara varit borta på semester och nu kommit åter. Jag fick i mig en rostad macka sedan var det stopp..tog flera timmar att dricka ett glas äppeljuice. Plötsligt var jag tillbaka på ruta ett. Det värsta är nog besvikelsen över att det inte blir bättre för varje dag. Jag ringde min man bara för att få höra hans röst och få lite andhämtning från mitt tankemantra: inte kräkas, inte kräkas. Men idag kändes som jag höll på att tappa greppet om tankarna, för vanligen försöker jag styra dom till att intala mig: Jag klarar det här. Det ordnar sig. Jag klarar att må illa, utan att kräkas.

Sedan bestämde jag mig för att inte svara i telefon alls...men när det ringde och jag såg vem det var ändrade jag mig. Tack till er som ringde idag....min dag blev så mycket lättare. Första samtalet var fyllt av kloka och omtänksamma ord från en arbetskamrat som gått i pension,det gav mig lite av modet tillbaka för dagen. Hon kämpar själv på ett beundransvärt sätt mot en sjukdom som lurar bakom varje vardagskrok i tillvaron. Nästa samtal kom med frågan om jag behövde lunchleverans. Kroppen skrek nej och min hjärna sa JA. Äta måste jag ju. Mat och en god väns sällskap. Kunde jag få ett bättre erbjudande? Jag tackade ja och kämpade mig upp för att öpnna dörren och fick sedan i mig en hel del kycklingsallad liggandes i soffan. Tusen tack fina vännen. Annars hade jag antagligen inte kommit till soffan förran till barnprogrammen med sonen! Sedan blev det ännu fler telefonsamtal. Det är bra att få små rapporter från verkligheten därute. Men oj vad jag blir påmind om att tiden går. På en fråga från jobbkollega om ett visst papper, insåg att det är var en omöjlig uppgift att minnas var papper låg på jobbskrivbordet....och bara tanken att ta mig dit inom en snar framtid känns idag mkt avlägsen, om än omöjlig.

Tårar!

Igår kväll var det riktigt jobbigt. Dagen var inte så lätt och på kvällen kändes inte alls som Esucosen gav nån effekt. Jag mådde värre än efter konserten härom kvällen, fast jag bara vilat och suttit uppe lite under dagen. Plötsligt var det bara tårarna kvar att ta till. Att vakna idag var bättre. Sonen bestämde att hans allra mest älskade gosedjur skulle bo i sängen hos mig hela dagen och inte följa med honom till dagis. Jag fick också rosor av mamma igår. Dom står så fint på bredvid sängen tillsammans med alla vattenglas, barntandborsten (som fungerar att använda ibland) och kräkpåsen!

Har sedan surfat lite på hyperemesis sidor. Efter att tag hittar jag ganska mycket skrivet. Härligt att det finns ett eget forum. http:hyperemesis.egetforum.se.
Det är samtidigt konstigt att det skrivs så mycket tokigheter på barn och föräldrasidor som ska vara granskade av medicinskt kunniga ex att miljöombyte är mkt bra vid hyperemesis...Vem orkar resa bort när man inte tar sig in i duschen hemmma? Eller ens kan hämta posten? Jag läser om alla tips från sjukvårdspersonal som landat helt fel, att ha en skorpa bredvid sängen kanske hjälpt vissa men inte så många av oss med hyperemesis.

Hjälp, det behöver man i stora doser! Jag har tur som tex haft min mor här sedan i helgen, men nu är det dax för oss att klara oss själva resten av veckan.

Fånge i min egen kropp!

Idag är jag trött, sådär så det kryper i kroppen av trötthet. Men jag kan inte sova, inte vara uppe nån längre stund. Idag är jag, liksom alla dagar de senaste 3 veckorna en slags fånge i min egen kropp. Jag kan inte ta mig härifrån. Det här att bita ihop och kämpa, ta sig samman, ignorera kräkningar och illamåendet är ju ingen lösning. Bara så svårt att veta var gränsen går. Går gränsen vid att sitta uppe över middag, se ett tvprogram i soffan? Om kraft kapitalet varit så överskådligt som pengar på ett bankkonto, hade jag kunnat dela dom med antal dagar som jag förväntas ha kvar på min graviditet och disponerat ex 127 kr om dagen.....Och allt hade varit i balans. Nu kanske min kraft är mer som en aktie som går upp och ner. Inte ens experterna kan förutsäga värdet säkert från dag till dag. Än mindre kan dom säga hur lång tid återhämtningen tar efter ett kursfall.
Idag har desseutom inte börsen stängt ännu, så mycket kanske kan hända innan stängningsdags.

Sol!

Världens soligaste dag. Önskar jag orkade ut, men det är tur att vi har stora fönster så solen lyser på mig ändå. Kom inte upp förrän vid halv ett, sedan gick det bra att sitta uppe. Det är stort framsteg. Glömde ta Esucos med halvtimmes marginal. Oj vad dålig jag blev. Illamåendet är liksom uthärdligt, men kväljningarna och kräkrisken kommer direkt när Esucosen går ur kroppen. Jobbig känsla. Tur att Esucos finns!!

Såg "Himlen kan vänta-ett år senare". Jag inser att min jobbiga tid, inte är så svår jmfr om det hade varit en livshotande obotlig sjukdom jag haft! Jag har ett liv att leva framför mig och det här är en slags transportsträcka dit, en parantes som jag måste gå igenom.

Återbud !

Det går inte att åka iväg...Det känns omöjligt. Nu har vi också pratat mycket om vi vill göra fostervattensprov istället eller inte. Vi har bestämt att det inte är aktuellt heller. När jag tittar på statistiken, så är jag glad att jag inte äldre. Nu är det slutet på vecka 12 och då har vi ju statistiskt iallafall snart, passerat tiden när missfall är vanligast. På något sätt känner vi oss ganska lugna nu, om man jämför med första graviditeten då vi var mkt oroliga. Vi hade svårt att ta in att barnet inte skulle påverkas av att jag var så dålig, så kraftlös och kände mig så sjuk. Även att ta mediciner under graviditeten kändes jätte jobbigt, även om riskerna bedömdes vara små eller av övergående karaktär.

På kvällen fylldes huset upp. Det kom goda vänner som köpt sommarstuga i närheten och hälsade på. Att umgås i lagom dos, är ett bra sätt att för en stund lura mig själv att det nog inte är så farligt...med illamåendet ändå. Sedan kom min mamma för att bo här och bistå oss med hjälp ett par dagar. Framförallt är det morgon och förmiddag som vi inte fixar själva, eftersom dagis inte är öppet då min man börjar jobba och jag inte kan lämna sonen på dagis. Vilken tur vi har som får sån fin hjälp från många nära och kära. Annars skulle det aldrig gå!

Dopkalas!

Idag var det dax för en annan typ av utflykt. Dop för goda vänners dotter i kyrkan. I och med att det var på eftermiddagen, kändes det rätt ok att åka iväg. Fint dop med solosång och överdådigt dopfika. Kul att vara bland vänner. Som vanligt när det finns stora ytor började barnen springa runt runt. Då är jag chanslös om jag ska stoppa sonen....Två timmar var precis vad jag orkade. Då var det dax för hemgång från det trevliga kalaset.Idag blev jag mest otroligt trött, ingen större kräkrisk!

Kräkandet kom istället på kvällen. Maken hade åkt iväg till vänner för att få lite välbehövlig egen tid. Sonen var utmattad av allt springade på dopet och sommnade vid halv sju. Jag låg i soffan tills sonen vaknar till och ropar att han bajsat. Då stapplade jag upp för att byta på honom. Det gick så där...en hulkande mamma som försöker trösta gråtande pojke samtidigt som blöjan ska bytas. När sonen var tillbakastoppad i sängen höll det inte längre. Då kom fina middagen och kanske även nyss intagna Esucosen upp. Det känns jävligt att inte klara att ta hand om sin egen son. Hur ska jag klara en tågresa till stockholm imorgon. Det känns inte som ett realistiskt alternativ, men jag får se hur känslan är imorgon.

Lalehlycka!

Idag blev det såklart en sämre dag, eftersom jag mådde "riktigt bra" igår...Det var mest sova och vila i sängen hela dagen av två orsaker.
1. Jag var trött och matt av det jävliga illamåendet. Orken från igår var liksom bortblåst.
2. Försökte förskjuta medicinens effekt. Genom att ta den nån timme senare, då jag måste vara pigg ikväll.

Jag gav Lalehkonsertbiljetter till maken i julklapp. Jag hade bestämt att den här kvällen måste jag uppleva....även om det skulle vara bli kräkning mitt under konserten. Svärföräldararna kom för att vara barnvakt.
Ngt jag inte tänkt så mkt på, men som gick upp för mig var att mina byxor börjar bli så trånga...och dom som jag haft sista tiden la jag in i tvättmaskinen imorse, men orken att hänga upp dom infann sig inte. Tillslut hittade jag ett par jeans med låg midja och det funkade, med undantag för glipan som blev mellan tröjan och jeansen då jag satt ner. En sjal knuten runt höfterna fick bli räddningen!!

Konserten var helt otrolig. Vilken scennärvaro, musikalitet, glädje och fantastisk sång hon bjöd på. Jag blev så glad av hennes lekfullhet, att skrattet bara bubblade fram varvat med att jag verkligen blev rörd så tårarna var nära. Det blev bara bättre av att jag också har fina minnen till flera av låtarna. Musik brukar hjälpa för att mota bort illamående toppar,och visst gick det bra ett tag...Sen blev det lite mycket. Å ena sidan önskade jag att konserten aldrig skulle ta slut. Å andra sidan, blev jag mer och mer osäker på hur lång tid jag hade kvar för att klara ta mig hem. Trots detta orkade jag prata med några vänner när ljuset tänts...vägen till bilen kändes lång. Tillslut kom vi hem, uppfyllda och lyckliga av att stannat upp en stund i en annan värld. Lalehvärlden!

Innan jag kom i säng, var det långa jobbiga minuter. Maken fick stötta mig från toa till sängen. Strax somnande jag till tonerna av gissa vem??

Det är otroligt mycket värt med stunder som ikväll. Något att se framemot, få glädje av och för att jag ska få känna mig lite mer som mitt vanliga jag för en liten stund.

Licenslycka och mage!

Fick mail av läkaren att jag skulle kolla med apoteket ang licensen för Esucos. Jag ringde och tro det eller ej! Fixat!! Tabletterna ligger och väntar på mig. Det känns som jag börjar få hopp om ett nytt liv. Men det gäller att ta det sakta i backarna, jag kommer fortfarande må illa, men kanske orka lite mera och kunna klara mig själv lite mera. Tänk att små tablettter kan skänka sån glädje!

Lite piggare känner jag mig idag. Ett bra tecken är att jag under dagen flyttat från sängen till soffan. Dessutom orkade jag ta ett bad utan hjälp första gången på två veckor.

Nu börjar det hända saker med magen. Till början på denna vecka har det inte funnits nån mage på mig att tala om, men häromdagen förändrades ngt. Det kändes som jag plötsligt hade mage och att ryggen är mycket mer svankig än vanligt. Byxorna går fortfarande på och vågen visar nog bara ett kilo upp jmfr med min normalvikt ännu. Jag börjar också känna att bäckenet vidgar sig. Precis som när jag väntade sonen, det trodde jag aldrig skulle gå tillbaka, men en dag så kunde jag ju komma i även det minsta plagget som fanns längst in i garderoben. Det par jag liksom sparat som en måttstock.
Men det synns faktiskt en liten bulle på magen om man tittar noga!

Kylskåpstips!

Idag har jag klarat fixa smörgåsar, fika och lunch. Det är bara ett stort problem....Jag klarar inte öppna kylen utan att kväljas och kräks...Jag tror det är nån kombination av kylskåpsdoften och att se all mat. Det gör att det vänder sig i magen.
Vad göra då jag är ensam hemma och äntligen på benen? En lösning som funkar så där är att ta ett djupt andetag och göra en långsam utandning samtidigt som jag öppnar kylen, snabbt tar ut vad jag behöver...ännu bättre känns det om jag blundar samtidigt. Det fungerar dock bara när jag ställer tillbaka ex smörpaketet eller ingefärsvattnet och det är bara hoppas att inget ramlar i kylen. Tur att köksbänken är stadig när jag behöver något att hålla fast i, medan jag motar bort kräkningarna med lugnande andetag och tankar....

Idag kom en förfrågan om vi ville åka till fjällen med goda vänner på sportlovet. Det var bara att konstatera att min skidtur denna vinter var juldagsturen ute på gården med sonen. Bättre än så blev inte skidvintern 2010, får se fram emot nästa med bäbis i pulkan eller i bärstol. Skrev brev till goda vännen och meddelade hur det ligger till...Dom kanske kan titta förbi hos oss på vägen dit???!

Från en annan vän har jag fått låna dvdbox med "How I meet your mother". Det är ett annat bra sätt att få timmarna att gå. Att skratta hjälper faktiskt lite mot illamående toppar..ibland iaf!

Idag tänker jag på min mormor. Det är hennes födelsedag. Åh vad jag saknar henne nu...hennes omtanke och engagemang. Jag önskar en dag som denna att jag bara kunde få prata med henne en liten stund. Tänk om hon kunnat sitta vid min säng en stund precis som jag minns henne.Om jag ändå kunnat ringa och gratulera henne. Det hade varit mig en stor glädje en dag som denna. Jag saknar dig fina mormor!

Lite annorlunda med Esucos!

Det känns annorlunda med Esucos i kroppen. Jag kan röra mig på ett annat sätt, utan att koncentrera mig på att inte kräkas..dvs korta stunder. Men jag skulle önska jag fick ta en tablett varannan timme, efter tre timmar är det grymma illamåendet tillbaka nästan lite värre...jag har ju tömt bort all kraft med att röra mig, som sagt. Då måste jag vänta två timmar till innan jag kan ta ny tablett. I väntan på det är det bara ligga och vila, lyssna på bra musik och andra avledande aktiviteter som gäller.

Jag skulle egentligen åkt till stockholm idag för att gå på ett jobbmöte imorgon samt göra KUBtest på torsdag, men det är otänkbart att sitta på tåget själv i mitt tillstånd, än mer omöjligt delta i möte etc. Jag ringde kliniken i Stockholm och berättade läget..Jag kan få en tid på måndag istället, står dock kvar på torsdagstiden ifall jag skulle komma iväg imorgon...Det kallar jag service! Jag hoppas Esucosen får mig att må bra och få mer kraft efter helgen.

Läkarbesök

Dålig dag idag...dax för läkarbesöket. Maken följde med mig. Fick träffa den doktor jag talat med på telefon och det visade sig vara han som skrev ut Esucos när jag var inlagd under min första graviditet. Det känns som han förstår vad det handlar om och han skulle försöka ordna fram Esucos på licens. Det vore toppen. Jag har ju en karta kvar sedan sist. Den kom vi överrens om att jag ska äta denna vecka, ihop om att få kraft för att klara åka till stockholm och göra KUB test på torsdag. Han hade också en ny ide ang medicin. Ett åksjukeplåster som heter Scopoderm. Det skulle vara effektivt mot rörelsesjuka- som han kallar det att jag har en stark komponent av. Sedan kan jag även läggas in, oftast görs det när man är uttorkad, men fasta med dropp kan även prövas för att bryta illamåendet. Isåfall kan jag bli inlagd på patienthotellet. Det känns bättre att ev få vara där, än att läggas in på BB som förra graviditeten. Det finns iaf ngra valmöjligheter närmsta veckorna. Det känns hoppfullt och det är ju efter v 12 som illamåendet ska gå över....inte sant?!