Vilja!

Med viljan kommer man långt. Att åka till stockholm, sittandes i bil har kännts som en omöjlighet, men idag var det dax att hälsa på bror och familj i stockholm. Igår tog all kraft slut, då jag skulle packa. Så maken fick packa åt mig, när jag låg och åt frukost i sängen. Känslan var inte så bra, så jag försökte ligga blixt stilla så länge det gick....tills sonen hade tagit på sig overall och gick till pappa och sa: mamma vill inte förbereda sig för att vi ska åka. Då var det bara att försiktigt kliva upp, borsta håret och ta sig ut i bilen med väskan laddad med kräkpåsar. Första stoppet blev hamburgare för att vi skulle bli mätta i magen. Nästa båtklubben eftersom snön nästlat sig in i vår vinterklädda båt. Då låg jag i klubbstugan och sonen körde bilar på min rygg, medan maken slet med snö och is! Därefter bilresa i dimma och snöyra. Det blev ett kortstopp med fika och bollhav för sonen. Jag förundras över hur mkt det tar av mina krafterna att gå uppför tio trappsteg till fiket. Det över fem veckor sedan jag gick i en ordentlig trappa. Illamåendet går hyfsat att hålla kontrollen över. Det är orken som bara inte existerar. Jag är så trött hela resan och väl framme många timmar senare så blir min plats på soffan. Vi får en härligt solgul värmande soppa med nybakat bröd i härliga familjens sällskap. Jag är glad, men känner mig som en orörlig elefant under resten av kvällen. Runt mig stormar alla barnen som tillslut stupar i säng. Jag följer strax deras exempel och när vi alla sover imponerar Sveriges curligdamer borta i kanada. En guldmedalj rikare är Sverige i natten.