Annorlunda morgon!

Imorse var det inte som vanligt då jag vaknade. Jag mådde inte illa!!!!!!!!!!!
Maten har dessutom fått tillbaka sin vanliga smak....den som försvann i och med att jag blev gravid och illamåendet slog till med sin kraft. Några små illamående stunder har sedan kommit under dagen, men med en mycket liten intensitet så det räknas knappt efter alla dessa dagar av illamående. Gör ett litet tankeexperiment...Tänk dig hur det skulle kännas att må illa tills imorgon. Jag antar att ingen kommer finna vidare lust att gå vidare med experimentet fler dagar....Jag vill faktiskt inte räkna hur många illamående dagar som passerat. Det känns som alldeles för många på alla sätt. Har hittills inte träffat nån, mig veterligen, som tycker det är positivt att må illa. Jag vet inte varför illamåendet förlorat sin kraft just idag, men det är mig en stor lättnad och jag hoppas innerligt att det inte kommer tillbaka.

Ångestens klor.

På forumet läser jag inlägg från ännu en kvinna som drabbats av ångest på ett liknande sätt som det tagit uttryck för mig. Jag tänker att VI inte behöver detta. Varför göra en svår graviditet/situation så mkt svårare? Kan inte förstå mig på den som regisserar våra liv att ta sig denna väg. Jag inser att vi är mkt sårbara efter lång period av hyperemesis och vad det fört med sig till våra liv och vardagsöden. Jag tänker på dig.

Olika slags vårtecken.

Några inköp har gjorts. En riddarhjälm till sonen. Trappblommor till mig. I vårens tecken åkte maken på premiärtur m favoritbilen som vilat upp sig en hel vinter i garanget. Utanför garaget letar sig vintergäcken upp. Jag tänker att dom måste ha det lite som mig just nu. Ständigt frusna inuti. Men där slutar väl likheten! Dom är ju blommor och gjorda för att klara vårstrapatser. Jag är en människa som vanligtvis smälter inuti av att se dom växa. Nu blir det bara en notering i min kalla verklighet.

Jag möter människor som undrar hur det går för oss och jag säger att jag är lite starkare. Dom säger till mig att dina 9 mån måste verkligen kännas långa. Jag inser att dom inte vet att vi fått missfall. Jag berättar. För mig är det nästan första gången jag berättar det för någon öga mot öga. Någon som inte på ett eller annat vis känner till vad som hänt oss. Det känns tomt och svart inuti och svårt att välja rätt ord. Det låter så banalt och platt att säga vi fick missfall. Vad skulle jag ha sagt? Jag tänker att jag inte behöver säga mer, ingen kommer ändå förstå. Det är ju bara i min verklighet som minnena kommer fortsätta skära som knivar. Idag är dom skarpa och skär djupt in. Sen kanske dom förlorar sin vassa egg och skadar mindre men det kommer aldrig sluta göra ont....

Saknad framtid.

Långt samtal med goda vännen idag….det gav mig små kvitton på att jag trots allt läser min karta rätt. Vi går båda och väntar just nu på stora vändningen i livet. Hon väntar på att snart få lära känna världen och sig själv med en ny människa vid sin sida och jag väntar på att lära känna världen och mig själv utan min lilla nya människa vid min sida. Jag vet att inget går att ändra av den tid som passerat, ingen som jag där mist kan jag få tillbaka. Det sägs att sorgen kommer krympa, men hur ska den krympa ihop och läka såren, och hur ska jag kunna läka när tiden i varje minut och sekund ständigt påminner mig om den framtid jag också förlorat. På så sätt känns det som sorgen bara kan växa sig större i min framtid. Jag ser inget slut. Jag bara längtar så starkt efter den framtid som aldrig kommer bli. Det är försent, alldeles försent och saknaden förlamar mig inuti.

Smält sorg.

Bambi av Johanna Grinde

Jag önskar att sorgen inuti skulle kunna smälta som snö och bara sippra ut i kroppen och bara bli ett med mig...smälta och tillslut bli en sån där vinter jag bara bär med mig, en speciell men bara frostig och bleknad...för just nu känns det mest som jag står med stora isblock i famnen och dom bara växer. Det finns inga spår av vår och all kraft går åt till att hålla värmen uppe för att överleva. När ska isen smälta?

Som illustration till detta blogginlägg har jag fått låna bilden Bambi av konstnären Johanna Grinde. Det är alltså ej tillåtet att kopiera/använda bilden utan konstnärens medgivande.

Mina skor....

Idag vidgade jag mina vyer. Jobbigt att gå i affär som är milsvidd, men nån lön för mödan måste man ju få....där stod ju mina nya skor. Blå Converse m kopparfärgade blommor...i såna kan man ju inte vara ledsen ett helt liv...så med dom på fötterna måste jag tillslut kunna känna mig glad....
Ja, det argumentet övertygade iaf mig om att dom måste köpas.

Uppgifter.

Jag har fått uppgifter av min kloka person. En av mina uppgifter är att påbörja arbetet med att skapa förutsättningar så min kropp kan må bra. Det är inget som för mig innebär enkla lösningar. Jag trevar nu för att hitta tillbaka till någonslags vardag och balans runt att äta, sova, röra mig och komma ut i solen och friska luften. Det är vardagens kamp som börjat. Den kampen har jag dom senaste dagarna utkämpat hemma hos min mor och far.

...Äta.....
Att äta är för mig mycket förknippat med att umgås och det passade ju utmärkt att påsken inneburit flera lediga dagar med familjen och vänner samlade runt matbordet. Jag vet dessutom hur mycket av det som serveras smakar och kan äta extra gott "med minnet", när illamåendet gör det extra jobbigt. I detta hus finns dessutom alltid en stund för te, en macka eller en frukt....eller lite godis påsken till ära. I huset fortgår ständigt någon aktivitet i köket oftast matlagning, men även kökspyssel, tedrickning, fågelskådning eller riddarlekar.

...Att röra mig och vara ute.....
Jag måste uppleva att sonen springer runt mig och jag orkar inte hänga med i hans tempo, jag kan inte ta mig upp på hans snöhög . Jag har så lite fysisk ork, bara mina dagliga promenader ute på gården är så korta och tar all kraft från mig. Trappan mellan våningsplanen är just nu både min vän och ovän, så jobbig att kämpa upp och ner i, men ger styrka till hela kroppen i det långa loppet. Jag vallas runt på riddarstråt i huset och måste erkänna att utan treåringens påstridiga tjat om riddarfärd och drakar som fångas i fängelsehålor i husets olika delar hade min dagliga träning varit betydligt mindre. Jag har grym träningsvärk i hela kroppen. Så det ger mig insikten att jag faktiskt ligger på en hyfsad träningsnivå just nu, även om det känns frustrerande att dessa små promenader och turer upp och ner för 19 trappsteg är orsaken och inte ett hårt träningspass i gymet eller en flera mil lång tur i skidspåret.

... Å luften....
Det finns obegränsat med frisk luft- om jag orkar andas den.

...Sova....
Sömnen är ett annorlunda kapitel. Äntligen kan jag somna, men då drömmer ibland....mardrömmar...Jag jagas och flyr. Jag vaknar av att tårarna rinner eller vaknar av att jag känner att min kropp inte kan ta ett steg till , inte springa en meter till eller knappt vet hur jag ska klara andas för jag har gjort slut på all ork att som får kroppen att leva. På natten gör jag tydligen det som på dagen ter sig så omöjligt...springer.

...Hemma....
Det har varit skönt att komma hemifrån, men ändå vara hemma!. Det har gjort gott att öronen fylls av små välbekanta ljud såsom fina hunden som andas, att det slår i dörrar, hörs att det händer saker i huset, diskmaskinen som bubblar och knaket och knäppet i dom gamla stockarna i väggarna runt om. Vi lyssnar på pärlugglan som ropar i natten. Dessa små vardagens kännetecken får mig att vara kvar i verkligheten. Eller så antar jag att det bara betyder så mycket att vara hemma hos mor och far....för en stund.