Ingen vill ta ansvar!

Att stötta en människa i kris verkar ha blivit ngt svårt inom sjukvården. Så svårt att man hellre inte tar ansvar, utan bollar vidare till någon annan som förhoppningvis tar sitt ansvar. Alla jag mött ursäktar sig, för det är inte bra att det blivit så här, men tyvärr kan dom inte göra ngt. Dom äger inte frågan...och de flesta verkar inrätta sig. Dom avslutar mina besök med att det bara är att ringa om jag undrar något, men vem ska jag tala med...Tryck ett så får du höra dig själv skrika, Tryck två så får du lite tid av oss så du kan vänta på nästa skrik. Tryck tre så får du tala med en människa som kommer boka in dig hos olika läkare som helst inte vill ha patienter och allra minst en ledsen och trasig sådan som inte kan sova!??????
Läkaren berättar för mig att första behandlingsalternativ är att jag borde träffa en psykolog med specialist kompetens. I nästa mening säger han att det är ett års väntetid till sådan. Detta har inte fått mig att må bättre. De läkare jag mött säger att jag behöver en läkare som kan följa upp mig och hålla i min medicinerig, men ingen av dessa kan vara den ansvarige läkaren för mig. Situationen blev helt absurd. Jag hoppas jag haft extrem otur.

Dessa negativa erfarenheter gjorde att det enda som hjälpte var att spinna vidare på andra trådar- en tråd ledde mig till att jag idag fick träffa en bra och klok person. Tack tusen gånger till dig som spann den tråden. Jag är dig evigt tacksam, så är det!!!

Svårt.

Svårt att hitta ord just nu.
Svårt att vara glad.
Svårt att vara ledsen.
Svårt att inte veta.
Svårt att känna.
Svårt att inte känna.
Svårt att veta.
Svårt att inte veta.
Svårt att förstå.
Sorg. Ingen glädje.

Tre veckor.

Tre veckor har gått sen allt förändrades i vårt liv. Det känns som det var nyss och det känns som en evighet sedan det hände. Jag har förstått att dom jag älskar, älskar jag mer än någonsin. Och dom är det viktigaste, värdefullaste jag har i mitt liv. Jag vet också att vi var väldigt glada över att vi skulle få ett barn och nu är vi ledsna, fast samtidigt så glada att vi också har världens finaste son. Att vara glad samtidigt som jag är ledsen, är svårt. Jag börjar lära mig små korta stunder. Men det tar tid.....denna tid vi nu upplevt med förväntan att få ett barn och tiden i sorg över att barnet inte kommer att finnas hos oss är i jämforelse med all tid i ett helt liv så kort, ändå känns det just nu som vi genomgått en hel evighets sorger. Gråten är mindre nu, men kommer ibland på besök. Lugna tårar som letar sina små stigar på kinderna, sen sinar dom som för att vila. Tårarna följer aldrig min tidtabell, dom har sin egen hemliga klocka. Ibland bjuds dom in av tröttheten, sorgen, meningslösheten, rädslan, maktlösheten, oron och kärleken eller så dyker dom upp helt utan förvarning.

Ofta vill man veta vad som ska ske, men hur skulle man då orka finnas och kämpa för dom bra timmarna om man redan visste allt det svåra som skulle drabba en. Nu vill jag inte veta alls, bara ha lugn och ro med min älskade familj och låta dag för dag bygga mer styrka till min kropp.

Kämpar.

Kämpar och kämpar..nu har jag bestämt mig för att kämpa för sonen. Att se hans glädje över att jag inte ligger i sängen varje dag när han kommer hem, är belöning som ger mig lite mer kraft på vägen. Jag ska kämpa mig tillbaka, längtar efter att göra allt jag ställde in mig på att avstå ifrån.......

Normalt..

Nu har vi fått besked via mail att allt var normalt...dvs. prover och den analys som gjorts av det som skulle blivit vårt barn. Man kan inte säga varför det blev ett missfall och vi hade inte kunnat göra något för att undvika att det blev missfall. Det finns inget som hindrar att vi ska kunna få fler barn, att jag skulle bli gravid igen. Det är dock sannolikt att jag kommer må illa (är det inte ett hinder????)

Tack, vad bra att vi kan få barn, kan man ju tänka....eller .....hur kan han ens tro att jag skulle kunna fundera på att genomlida detta helvete igen.... eftersom han sedan skriver att det isåfall är sannolikt att jag kommer att må illa igen.... Jag får ångest av bara tanken......efter jag fick sonen trodde jag aldrig min kropp skulle kunna bli gravid igen i ren självbevarelsedrift....men så fel jag hade.

Ledsenhet och illamående...

Sonen har feber...och jag oroar mig mycket mer än jag brukar. Förstår att det är min inre oro just nu som spökar... lite feber går snart över försöker jag övertyga mig själv om. Det fungerar...Jag blir lugnare och det känns faktiskt lite lugnare idag med hela ledsenheten också. Jag mår lika illa, men om jag tänker tillbaka så har jag ju klarat fler illamående dagar då jag kände mig glad, än ledsna dagar......så egentligen är det väl ledsenheten som är värst och inte illamåendet, försöker jag i ett tappert försök att intala mig. Just att försöka är väl en början iallafall....nån gång kommer jag att slippa dom båda utgår jag ifrån.

Filmkänsla.

Idag ringde telefonen tidigt det på morgon.Det var en fraktfirma som förvarnade att dom skulle komma med paket...Jag undrade verkligen vad det var för ett paket...det visade sig vara ett bokpaket från USA. För ca en vecka sedan fick jag ett mail av en kvinna som är webmaster på beyond morning sickness. Hon hade genom att använda googles översättningsverkyg läst min blogg och skrev även till mig på svenska och frågade om hon fick skicka mig en bok om hyperemesis som Ashli Mc Call skrivit efter att ha genomlidit flera hyperemesisgraviditeter. Jag blev glad och svarade genast att hon gärna fick skicka den. Hon ville också skicka med en barnbok som man kan läsa för barnen, så de ska förstå bättre vad som händer deras mamma. Det var det paketet som kom på fm. Otroligt vad internet skapar för möjligheter. Jag försöker läsa lite i taget, men det är inte alls så lätt att orka med, men jag ska absolut läsa hela tjocka boken tids nog....


På eftermiddagen var det dax att åka till kuratorn. Det blev ett bra samtal, men det är underligt att berätta om min tillvaro för en person jag inte känner. Det gick liksom sakta upp för mig att allt jag berättar faktiskt hänt/ händer och sker med mig och alla olika tillfälligheter som försatt mig i denna situation. Dagens samtal blev återigen en sån där " se mig själv på film" upplevelse . Det känns så overkligt att jag ska befinna mig i denna situation, så långt bort från mitt vanliga jag. Tänk vad skönt det vore om det bara gick att byta kanal med fjärrkontrollen till en annan verklighet!



Fick även ett stort paket i brevlådan ...från min fina syster som snappat upp att jag börjat bygga pussel. Det var ett pussel med motivet Gustav Klimts Kyssen. En av mina favorit tavlor!!

Om en bok.

Idag har jag börjat läsa en bok , Den lilla sorgen- en bok om missfall, som en vän tipsade om häromdagen. Här är två stycken som kändes extra tänkvärda:

Jag tycker om att tänka på livet som en väv. Den kan gå sönder men går oftast att laga. En trasig väv kan också vara vacker. Livet är mörker och ljus.


Den lycka vi ägt kan ingen ta ifrån oss. Det sorgliga som händer efteråt kan inte förmörka den glädjen. Glädjen över en graviditet är och förblir vår, vad som än sker. För några veckor lever vi tillsammans med de små liven, och under den tiden är förväntan ren och frisk- inget skiljer mellan de barn som blir och de barn vi förlorar. Tillåt dig vara stolt över det barn du aldrig fick möta. Känn aldrig skam över att du saknar ett barn som andra kallar foster. Hedra dess minne i tankarna.

Hinna ifatt mig själv??

Hinna ifatt sig själv...vad innebär det? Är det att drömmarna, själen, kroppen, Kärleken, jobb, hus, hem, barn och allt man vill är i harmoni? Jag vet bara att mina staplar i diagrammet är huller om buller utan samstämighet,de springer alla åt olika håll eller stoppar huvudet i sanden. De ligger långt ifrån varandra just nu, så långt dom kan komma kanske? Hur gör man för att komma ifas? få ihop cirkeln till en bra balanserad stark sådan? Hur knyter man ihop sin säck för att orka gå vidare? Tiden är en faktor som tillslut kan knyta ihop, få diagrammet att stämma fullt ut. En annan är väl stödet från människor som håller mig ovanför vattenytan. Solen en tredje....den kanske kan lysa bort det mörka snart. NU ska jag gå ut och pröva den lyckan en stund. Tänka på ingenting och ta en paus ifrån alla springande tankar eller tankar som gräver ner sina huvuden i sanden. Önska mig lycka till.......

Mjölksyra....illamående.....

Försökte ta en promenad idag, orkade inte med att bara vandra framåt tillbaka på vår backiga gata. Tänkte att det vore fint att gå ut på berget bakom huset ..tyvärr var snön lite väl djup, men det var ju ingen ide att vända efter tio meter eller tjugo...Jag har redan vänt tillbaka efter två meter flera gånger sista veckan. Ok, det får ta den tid det tar tänkte jag. Tillslut var jag där och kroppen gav en respons på ansträngningen som om jag åkt skidor på höghöjd och syret inte räcker till..... Det är ju självklart att om man inte rör sig tappar man mycket....men att det ska kännas så här djävligt och att mjölksyran plötsligt bara finns där och inte går att få bort är ingen skön känsla....Då var jag fast i solen tills benen var kapabla att ta mig tillbaka in igen eller rättare sagt jag var så frustrerad och arg på den här kroppen och illamåendet att jag tillslut stapplade in på bara vilja. Gissa var jag tillbringade resten av eftermiddagen....soffan!Jag fick iallafall lite sol på mig. Det var annars länge sedan sist.

Runt lunchtid fick jag besök av goda vännen. Tack för kloka och stöttande ord, fina blommor och sockerkaka. Härligt att du finns, lyssnar och ger mig lite av din tid och dina tankar en sån här dag.

Lära mig leva igen...

Idag skulle jag till kuratorn, men hon ringde återbud till mig pga sjuka barn..sånt som händer, inget att göra något åt... men det känns extra jobbigt just nu när saker inte följer planen. Det blir en tid i slutet av veckan istället. Egentligen hade vi också tid för Ultraljud idag...v18. Sorgligt att vår dröm om ett till barn, blev en mardröm istället. Jag tycker faktiskt det känns som så, även om det hypotetiskt finns tusen andra saker som är värre än det vi fått utstå, men i vårt Nu är detta fullt tillräckligt.

Nu sitter jag och längtar till sonen kommer hem och det blir lite liv i huset. Det är nog ett bra tecken att jag kan längta efter honom och den glädje som han ger mig! Just nu känns som jag bara måste lära mig leva igen, på livets nya villkor. Inte tänka så mycket. Vet inte hur det ska gå till, men det får väl tiden visa. Lyssnar på Laleh.....

Ta mig från allt hitte-på, längtar till allting som består, från trädena stammar upp till topp, lär mig om, lär mig om...

Inombordsgråt.

Mitt tidsbegrepp är helt upp och nervänt efter missfallet. Det känns som det nyss hände och det har nu gått snart 14dgr...Ärligt talat minns jag inte ens alla dagar därefter, alla dagar flyter ihop mer eller mindre. Fortfarande är det ibland svårt att koncentrera sig, ta in saker jag ska komma ihåg. Läsa böcker är svårt, minns inte vad jag läst....måste läsa om....är bara så trött både inuti och utanpå. Tankarna irrar omkring utan ro och vila.

Idag samlade jag krafterna och viljan så tillslut kom vi ut på en kort promenad hela familjen i solskenet....hemåt blev det jag som åkte snowracer, eftesom orken totalt försvann. Benens kraft tog slut...och sonen fick springa bredvid......Äntligen gör vi något tillsammans. Det blev en fin stund..

Det har varit mkt mindre kräkrisk idag, trots i mina mått mätt stor fysisk ansträngning. Det bör väl vara ett tecken på att det går åt rätt håll. Jag har även kännt mig lite lugnare och inte upplevt ångesten så intensiv. Det är första dagen utan att jag gråter, annat än inombords.

Livet lurar och sviker.....

Alla som varit med om förlust och sorg vid ett missfall upplever det väl olika, men just att gå vidare till nästa fas i livet klarar man efter en tid. Det säger alla även om det först känns omöjligt.

För mig är det så många sorger jag ska gå vidare med...dels att vi inte fick en till familjemedlem som vi tillslut längtade efter så mycket...sedan tanken att det känns helt omöjligt att klara av att vara gravid igen...må illa...kräkas....inte kunna vara en bra mamma åt min son. Sedan tillkommer att jag fysiskt är så svag nu. Svag och utan kämpar vilja att klara vardagen både fysiskt och psykiskt. Jag tror aldrig tidigare jag haft så starka tankar och kämpat så mycket mot ett mål ett mål i livet, som nu när vi bestämde oss för att klara av den här graviditeten tillsammans, att jag skulle vänta barn..trots att det innebar mycket stor förändring för vår familj redan samma vecka som vi fick besked att det var på G.

Jag känner mig så lurad och sviken av livet......Ska illamåendet aldrig gå över???????????

Gränslös kärlek!

En fundering vi haft är vad som har hänt med vårt "barn" efter operationen och analysen? Idag var det dax för läkarbesök och vi hade nog väntat oss att få svar på endel frågor, det blev väl lite si och så på den fronten. Jag fick nya mediciner för att minska illamåendet och vi fick veta att askan från vårt barn kommer spridas i nån minneslund...vilken visste inte läkaren, det är inget dom brukar tala om. Konstigt att askan ska spridas i en minneslund och vi inte får veta vilken. Åtminstone vore det bra att få svar på en sån fråga om man tänker på alla andra tusen frågor som aldrig finns en chans att få ett svar på.....

På kvällen pekar sonen på min mage och frågar om bebisen är där inne. Nej, inte längre säger jag. Det är därför mamma och pappa har varit ledsna. Ja, pappa har varit ledsen en gång, säger sonen. Han tillägger sedan att : jag blir ledsen när ingen vill leka med mig på dagis en gång.... Men ni är glada att ni har mig, mamma!!Tillägger han.
Jag blir rörd. Han är min härliga pojke och jag kan verkligen känna det igen. Det känns konstigt att jag för en tid "tvivlat" och inte kunnat känna säkert allt det som annars är så självklart att känna som mamma...gränslös kärlek till sitt barn.

Telefonen gör mamma ledsen!

Häromdagen slängde sonen till synes helt oprovocerat min mobiltelefon i golvet. Jag berättade det för en kompis och hon sa att det kanske inte är så konstigt...eftersom du inte ger honom uppmärksamhet då telefonen ringer och dessutom ofta gråter och blir ledsen när du pratar. Det är antagligen det han ser...att telefonen gör mig ledsen. Det kan nog ligga något i det. Det hade jag inte alls tänkt på.

Pusslandet fungerade faktiskt lite som fallskärm och konkurrent till alla jobbiga tankar, att må illa är ju inget större hinder för att pussla. Den ensamma tiden hemma kändes inte så lång och mina tankar kunde faktiskt vila lite för första dagen sedan allt hände... även om ledsenheten och saknaden inuti inte kan pusslas bort, känns det lite lugnare just för stunden.



Tusen Tack alla ni som genom mail, telefonsamtal och besök stöttar mig just. Det betyder otroligt mycket för mig och hela familjen. Tusen tack!

Livets resa, idag betalar jag med sorg.

Allt var förgäves
all längtan,
allt hopp,
alla drömmar
om en framtid tillsammans.

Allt har jag kvar
inom mig
utom dig.
All kärlek.
Känner mig tom
och ändå sprickfärdig
av allt jag aldrig hann ge dig.

Ännu en dikt jag funnit på nätet. En dikt som sätter ord på min sorg och saknad.

Byggde pussel med sonen och då slog det mig att det vore en ganska bra syssla just nu med ett fint pussel att bara försvinna in i. Det brukar ju fungera som slukhål varje jul.... Att sitta uppe halva nätterna, kanske tills det nästan blir dag bara för att tillsist få lägga sista biten. Imorgon ska jag söka i skåpen efter ngt gammalt pussel bara för att försöka starta om tanken. Hitta ett slukhål som kanske kan ge mitt svarta hål lite konkurrens.

Dripp dropp från taket har pågått hela dagen. Inomhus hos mig slår körsbärskvistar ut som Pappa kom med igår. Dom påminner om resestopp i Tokyo för ganska precis 4 år sedan.
Det var precis innan jag visste att tillståndet hyperemesis fanns och jag trodde vi var ute på livets största resa, men att bli förälder och att nu plötsligt inte bli förälder är så ofattbart mycket större. Och kan inte köpas med pengar, och måste tydligen betalas med sorg just nu.

Takras och dikt

Dina små fötter...

Dina små fötter fick inte göra några avtryck
i den här världen men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp och mitt hjärta ropar
efter dig tills det slutar slå.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva just nu. Det är mest så tomt inuti. Hittade dikten ni just läst som bra beskriver sorgen och saknaden just nu.

Dagen har varit en dag full av funderingar, jobbigt att inte orka göra något, mest vila och tänka. Skulle önska jag orkade göra något annat för att slippa tänka så mycket. Jag antar att jag måste gå igenom dessa dagar. Längtar efter att illamåendet ska ge med sig. Idag kom pappa med världens bästa hund på besök. En hund som försöker hoppa upp i famnen då jag gråter. Under kvällen rasar all snö av taket, knäcker mitt plommonträd utanför sovrumsfönstret. När sonen ser det säger han: Det var ledsamt mamma att plommonträdet gick sönder, men vi måste vara glada att det kom så mycket snö!! Han märker att jag är ledsen och med små ord försöker han prova om jag kan bli glad.

Draktankar.

Mitt hjärta har tinat upp lite till idag med hjälp från min solstråle till pojke. Han "åker" med legobilar i mitt hår, vill att jag läser draksagor, berättar om monster och säger att det är härligt med fint väder!!

Jag blir glad inuti, även o sorgen fortfarande är så stor att det känns som jag inte kan vara glad. Jag antar att det är en början, en bit på vägen tillbaka till en vanlig vardag som för alltid kommer att bli lite annorlunda, eftersom nya stigar plötsligt trampats upp i vår värld.

En vecka har gått, ofattbart vilken väg livet ibland tar. En väg jag allra minst räknat med eller tänkt på att förbereda mig på. Om man nu kan det? Idag slog mig tanken att jag aldrig kommer få se detta lilla barns ögonfärg, känna barnets hand i min eller höra barnet skratta. Det kändes så svårt, men jag antar att såna tankar måste tänkas, lika bra att låta dom flyga som drakar i mitt huvud en stund, en tid....men hur länge????

Vi har varandra.

Idag har det gått ungefär en vecka sedan jag blev orolig att ngt var riktigt på tok. Då hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur tiden, som nu varit, skulle bli. Det har varit dom värsta dagarna i mitt liv på många sätt. Sorgen har verkligen varit helt övermäktig och förlamande. Igår började jag tina upp lite genom att glänta på dörren till att börja känna att min kärlek till sonen och alla nära fortfarande existerar. Ett otroligt skrämmande tillstånd att befinna sig i och det känns skönt att jag börjar känna mig mer varm inuti. Tyvärr mår jag fortfarande lika djävulskt illa, har inte mer kraft och ork i kroppen än tidigare. Att illamåendet fortfarande är kvar är antagligen pga att graviditetshormon fortfarande finns i kroppen. Jag måste ta illamående medicin fortfarande annars kräks jag. Nyss kräktes jag också. Tänkte att jag skulle hjälpa sonen att bada, men allt ska gå så fort och jag orkade inte med riktigt..min antikräkkraft är bortblåst. Det slutade med att maken fick ta över och jag kräktes. FAAAN!

Våra fina vänner kom förbi idag och berättade endel om sina egna erfarenheter i samband med missfall och det var fint att ta del av och att vi fick dela med oss. På hyperemesisforumet finns flera helt underbara människor som stöttar mig just nu, genom att bara läsa mina frågor och tankar, ibland delge sina erfarenheter. Flera andra vänner har hört av sig. Jag vet inte hur jag skulle klarat det utan er alla, bara att det svåra antagligen varit ännu svårare. Min man drar ett otroligt lass just nu. Livet sliter på oss. Han har ständig huvudvärk och är så trött. Han stöttar mig i svåra stunder så gott det går, får ta hand om trotsig son och roddar hus och hem. Jag tror vi båda undrar när vi ska få semester från vårt liv just nu. Men vi har varandra och det är stort.

Det får inte vara sant!

Idag har det värsta som kan hända hänt....Vi har fått beskedet att vårt barn i magen inte lever längre. Igår fick jag en blödning, som fortsatte även idag och vi fick en tid på em för koll.

Inget hjärta slog längre och ingen liten "bebis" rörde sig i magen. Dom kunde inte säga hur länge sedan det var som barnet dog, bara att den inte växt normalt på ca 5 veckor. Det var mindre nu än på ultarljudet vi gjorde v.11. Om det inte levt på länge, vad är det då för mening att jag mått illa och kämpat så mycket?

Vi grät, grät och grät oss igenom resten av dygnet. Jag trodde inte det kunde finnas så mycket tårar i oss. När det kändes som tårarna var helt slut kom strax ändå fler.

På kvällen opererades jag. Det gjordes en skrapning. Nära midnatt fick vi åka hem. Jag hade aldrig klarat att sova en sekund på avd där nyfödda barn hörs skrika samtidigt som jag nyss förlorat mitt eget barn.

Den här dagen har varit som en mardröm. Tyvärr är denna mardrömmen, verkligheten i vårt liv just nu..........