Tre veckor.

Tre veckor har gått sen allt förändrades i vårt liv. Det känns som det var nyss och det känns som en evighet sedan det hände. Jag har förstått att dom jag älskar, älskar jag mer än någonsin. Och dom är det viktigaste, värdefullaste jag har i mitt liv. Jag vet också att vi var väldigt glada över att vi skulle få ett barn och nu är vi ledsna, fast samtidigt så glada att vi också har världens finaste son. Att vara glad samtidigt som jag är ledsen, är svårt. Jag börjar lära mig små korta stunder. Men det tar tid.....denna tid vi nu upplevt med förväntan att få ett barn och tiden i sorg över att barnet inte kommer att finnas hos oss är i jämforelse med all tid i ett helt liv så kort, ändå känns det just nu som vi genomgått en hel evighets sorger. Gråten är mindre nu, men kommer ibland på besök. Lugna tårar som letar sina små stigar på kinderna, sen sinar dom som för att vila. Tårarna följer aldrig min tidtabell, dom har sin egen hemliga klocka. Ibland bjuds dom in av tröttheten, sorgen, meningslösheten, rädslan, maktlösheten, oron och kärleken eller så dyker dom upp helt utan förvarning.

Ofta vill man veta vad som ska ske, men hur skulle man då orka finnas och kämpa för dom bra timmarna om man redan visste allt det svåra som skulle drabba en. Nu vill jag inte veta alls, bara ha lugn och ro med min älskade familj och låta dag för dag bygga mer styrka till min kropp.