Draktankar.

Mitt hjärta har tinat upp lite till idag med hjälp från min solstråle till pojke. Han "åker" med legobilar i mitt hår, vill att jag läser draksagor, berättar om monster och säger att det är härligt med fint väder!!

Jag blir glad inuti, även o sorgen fortfarande är så stor att det känns som jag inte kan vara glad. Jag antar att det är en början, en bit på vägen tillbaka till en vanlig vardag som för alltid kommer att bli lite annorlunda, eftersom nya stigar plötsligt trampats upp i vår värld.

En vecka har gått, ofattbart vilken väg livet ibland tar. En väg jag allra minst räknat med eller tänkt på att förbereda mig på. Om man nu kan det? Idag slog mig tanken att jag aldrig kommer få se detta lilla barns ögonfärg, känna barnets hand i min eller höra barnet skratta. Det kändes så svårt, men jag antar att såna tankar måste tänkas, lika bra att låta dom flyga som drakar i mitt huvud en stund, en tid....men hur länge????