Häromdagen slängde sonen till synes helt oprovocerat min mobiltelefon i golvet. Jag berättade det för en kompis och hon sa att det kanske inte är så konstigt...eftersom du inte ger honom uppmärksamhet då telefonen ringer och dessutom ofta gråter och blir ledsen när du pratar. Det är antagligen det han ser...att telefonen gör mig ledsen. Det kan nog ligga något i det. Det hade jag inte alls tänkt på.Pusslandet fungerade faktiskt lite som fallskärm och konkurrent till alla jobbiga tankar, att må illa är ju inget större hinder för att pussla. Den ensamma tiden hemma kändes inte så lång och mina tankar kunde faktiskt vila lite för första dagen sedan allt hände... även om ledsenheten och saknaden inuti inte kan pusslas bort, känns det lite lugnare just för stunden.
Tusen Tack alla ni som genom mail, telefonsamtal och besök stöttar mig just. Det betyder otroligt mycket för mig och hela familjen. Tusen tack!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar