Takras och dikt

Dina små fötter...

Dina små fötter fick inte göra några avtryck
i den här världen men du var en rörelse så stor
att den fyllde hela min kropp och mitt hjärta ropar
efter dig tills det slutar slå.

Egentligen har jag inte så mycket att skriva just nu. Det är mest så tomt inuti. Hittade dikten ni just läst som bra beskriver sorgen och saknaden just nu.

Dagen har varit en dag full av funderingar, jobbigt att inte orka göra något, mest vila och tänka. Skulle önska jag orkade göra något annat för att slippa tänka så mycket. Jag antar att jag måste gå igenom dessa dagar. Längtar efter att illamåendet ska ge med sig. Idag kom pappa med världens bästa hund på besök. En hund som försöker hoppa upp i famnen då jag gråter. Under kvällen rasar all snö av taket, knäcker mitt plommonträd utanför sovrumsfönstret. När sonen ser det säger han: Det var ledsamt mamma att plommonträdet gick sönder, men vi måste vara glada att det kom så mycket snö!! Han märker att jag är ledsen och med små ord försöker han prova om jag kan bli glad.