Vi har varandra.

Idag har det gått ungefär en vecka sedan jag blev orolig att ngt var riktigt på tok. Då hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur tiden, som nu varit, skulle bli. Det har varit dom värsta dagarna i mitt liv på många sätt. Sorgen har verkligen varit helt övermäktig och förlamande. Igår började jag tina upp lite genom att glänta på dörren till att börja känna att min kärlek till sonen och alla nära fortfarande existerar. Ett otroligt skrämmande tillstånd att befinna sig i och det känns skönt att jag börjar känna mig mer varm inuti. Tyvärr mår jag fortfarande lika djävulskt illa, har inte mer kraft och ork i kroppen än tidigare. Att illamåendet fortfarande är kvar är antagligen pga att graviditetshormon fortfarande finns i kroppen. Jag måste ta illamående medicin fortfarande annars kräks jag. Nyss kräktes jag också. Tänkte att jag skulle hjälpa sonen att bada, men allt ska gå så fort och jag orkade inte med riktigt..min antikräkkraft är bortblåst. Det slutade med att maken fick ta över och jag kräktes. FAAAN!

Våra fina vänner kom förbi idag och berättade endel om sina egna erfarenheter i samband med missfall och det var fint att ta del av och att vi fick dela med oss. På hyperemesisforumet finns flera helt underbara människor som stöttar mig just nu, genom att bara läsa mina frågor och tankar, ibland delge sina erfarenheter. Flera andra vänner har hört av sig. Jag vet inte hur jag skulle klarat det utan er alla, bara att det svåra antagligen varit ännu svårare. Min man drar ett otroligt lass just nu. Livet sliter på oss. Han har ständig huvudvärk och är så trött. Han stöttar mig i svåra stunder så gott det går, får ta hand om trotsig son och roddar hus och hem. Jag tror vi båda undrar när vi ska få semester från vårt liv just nu. Men vi har varandra och det är stort.