Inombordsgråt.

Mitt tidsbegrepp är helt upp och nervänt efter missfallet. Det känns som det nyss hände och det har nu gått snart 14dgr...Ärligt talat minns jag inte ens alla dagar därefter, alla dagar flyter ihop mer eller mindre. Fortfarande är det ibland svårt att koncentrera sig, ta in saker jag ska komma ihåg. Läsa böcker är svårt, minns inte vad jag läst....måste läsa om....är bara så trött både inuti och utanpå. Tankarna irrar omkring utan ro och vila.

Idag samlade jag krafterna och viljan så tillslut kom vi ut på en kort promenad hela familjen i solskenet....hemåt blev det jag som åkte snowracer, eftesom orken totalt försvann. Benens kraft tog slut...och sonen fick springa bredvid......Äntligen gör vi något tillsammans. Det blev en fin stund..

Det har varit mkt mindre kräkrisk idag, trots i mina mått mätt stor fysisk ansträngning. Det bör väl vara ett tecken på att det går åt rätt håll. Jag har även kännt mig lite lugnare och inte upplevt ångesten så intensiv. Det är första dagen utan att jag gråter, annat än inombords.