Olika slags vårtecken.

Några inköp har gjorts. En riddarhjälm till sonen. Trappblommor till mig. I vårens tecken åkte maken på premiärtur m favoritbilen som vilat upp sig en hel vinter i garanget. Utanför garaget letar sig vintergäcken upp. Jag tänker att dom måste ha det lite som mig just nu. Ständigt frusna inuti. Men där slutar väl likheten! Dom är ju blommor och gjorda för att klara vårstrapatser. Jag är en människa som vanligtvis smälter inuti av att se dom växa. Nu blir det bara en notering i min kalla verklighet.

Jag möter människor som undrar hur det går för oss och jag säger att jag är lite starkare. Dom säger till mig att dina 9 mån måste verkligen kännas långa. Jag inser att dom inte vet att vi fått missfall. Jag berättar. För mig är det nästan första gången jag berättar det för någon öga mot öga. Någon som inte på ett eller annat vis känner till vad som hänt oss. Det känns tomt och svart inuti och svårt att välja rätt ord. Det låter så banalt och platt att säga vi fick missfall. Vad skulle jag ha sagt? Jag tänker att jag inte behöver säga mer, ingen kommer ändå förstå. Det är ju bara i min verklighet som minnena kommer fortsätta skära som knivar. Idag är dom skarpa och skär djupt in. Sen kanske dom förlorar sin vassa egg och skadar mindre men det kommer aldrig sluta göra ont....