Besök hos barnmorskan idag v.13-7. På något sett gick det att ta bilen och komma iväg i god tid till barnmorskan. Idag var upplägget tydligen djupintervju...jag svarade snällt på frågor om alkoholvanor, alla släktens sjukdomar inklusive allt jag redan svarat på sist jag var där. Hon frågade jätte mycket om hur det var då jag kom hem från bb efter att sonen fötts, om jag var nedstämd osv. Jag kände mig tillslut tvungen att säga att det var lite jobbigt att inte sova så mycket på natten, men jag kan ju i efterhand säga att jag aldrig varit lyckligare i hela livet. Vilken njutning att äta, att sova, att röra mig, även fast jag knappt orkade röra mig så var det härligt att ha fått kommit ur illamående bubblan. Jag kände mig alldeles rörd inombords av tanken på att jag antagligen ska få återuppleva en sån tid igen.
Sedan berövades jag många rör blod under samtidigt hulkande. Då jag tillslut var klar, hade parkeringstiden löpt ut för länge sedan.
Nästa station var dagishämtning. Sonen vägrade sitta i bilstolen bak och ville sitta fram. Vilket han tydligen börjat få göra utan min vetskap och utom min kontroll. Vissa saker kan man helt enkelt inte styra över då ens huvudsyssla är att värma upp sängen hela dagen. Nyttigt att komma ut i verkliga livet. Sonen stod och grät några minuter utanför bilen tills jag fick leda in honom och knäppa fast i bilstolen. Så var den saken utagerad!
Det blev en märklig kväll med både OS glädje över Björn Ferrys guld och flera mindre glädjande besked om vad livet kan innebära för människor som finns runt oss. Då känns min situation med illamående och allt vad det medför som en trygghet, jämfört med andra familjer som under sista dygnet balanserat på linan mellan liv och död. En sån dag kramar jag sonen och maken godnatt med en speciell känsla och stor ödmjukhet inför vad livet kan innebära.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar