Rörelsesjukan...

Imorse var det annorlunda igen, som om rörelsesjukan bara varit borta på semester och nu kommit åter. Jag fick i mig en rostad macka sedan var det stopp..tog flera timmar att dricka ett glas äppeljuice. Plötsligt var jag tillbaka på ruta ett. Det värsta är nog besvikelsen över att det inte blir bättre för varje dag. Jag ringde min man bara för att få höra hans röst och få lite andhämtning från mitt tankemantra: inte kräkas, inte kräkas. Men idag kändes som jag höll på att tappa greppet om tankarna, för vanligen försöker jag styra dom till att intala mig: Jag klarar det här. Det ordnar sig. Jag klarar att må illa, utan att kräkas.

Sedan bestämde jag mig för att inte svara i telefon alls...men när det ringde och jag såg vem det var ändrade jag mig. Tack till er som ringde idag....min dag blev så mycket lättare. Första samtalet var fyllt av kloka och omtänksamma ord från en arbetskamrat som gått i pension,det gav mig lite av modet tillbaka för dagen. Hon kämpar själv på ett beundransvärt sätt mot en sjukdom som lurar bakom varje vardagskrok i tillvaron. Nästa samtal kom med frågan om jag behövde lunchleverans. Kroppen skrek nej och min hjärna sa JA. Äta måste jag ju. Mat och en god väns sällskap. Kunde jag få ett bättre erbjudande? Jag tackade ja och kämpade mig upp för att öpnna dörren och fick sedan i mig en hel del kycklingsallad liggandes i soffan. Tusen tack fina vännen. Annars hade jag antagligen inte kommit till soffan förran till barnprogrammen med sonen! Sedan blev det ännu fler telefonsamtal. Det är bra att få små rapporter från verkligheten därute. Men oj vad jag blir påmind om att tiden går. På en fråga från jobbkollega om ett visst papper, insåg att det är var en omöjlig uppgift att minnas var papper låg på jobbskrivbordet....och bara tanken att ta mig dit inom en snar framtid känns idag mkt avlägsen, om än omöjlig.