En sång som medicin!

Jag har haft en bättre vecka och orkat var uppe lite mera. De är ju positivt på många sätt. Men det som varit svårast under sista dagarna är faktiskt att sonen varit så extremt pappig. Han som tidigare varit min solstråle och gett mig kraft med kramar och ord. Han blev plötsligt som förbytt. Det är väl inte så konstigt att det blir så om mamma inte finns där för sin son. Men det hugger i hjärtat när han hela tiden vänt sig till pappa och har behandlat mig lite som luft. Jag har kännt mig ledsen och avvisad. Jag som haft lite mer kraft att vara med och delta i vardagen ex. orkat sitta med hela måltiden, kanske skulle orka lägga sonen, leka med lego eller läsa saga. Och vad har jag vissa dagar mötts av? Att min son inte vill göra något med mig. Han vill bara vara med pappa. Det är bara pappa som gäller. Egentligen borde jag vara glad att han stärker sina band till sin pappa. Men efter två kvällar då sonen och jag är ensamma hemma, börjar vi hitta tillbaka till varandra. Ikväll har vi suttit i soffan och sett Hotell Kantarell och sonen har berättar om dagisdagen. Då jag fixar kvällsfika kommer sonen ut i köket och börjar sjunga för mig... Man kan höra vad någon ser, man kan känna vad någon hör (och visar med rörelser) och man kan räcka en vän sin hand och komma närmare varann, så tar han mig i händerna och kramar mig. Jag blir alldeles rörd. Fredagskvällen kunde inte få ett bättre slut. En liten sång, en barnhand i min hand och en varm kram av sonen. Det blev dagens bästa medicin för ett sårat modershjärta.